4000 jobb i sjukvården ska bort de närmaste åren över hela landet, går det att läsa i en artikel i Aftonbladet. Det är intressant att se vilket språkbruk vi har vant oss vid att läsa, och journalisterna har tränats till att använda när de skriver. I en artikel som inte alls har som syfte att beskriva offentliga sektorn som en belastning, utan tvärtom handlar om riskerna för sämre sjukvård när vården får mindre pengar, används uttryck som ”besparingar” och ”sparkrav” oftare än ”nedskärningar” eller ”skära ned”.

Besparingar, effektiviseringar, rationaliseringar. Så kallas det när man ska försöka göra lika mycket med mindre pengar och därför mindre personal. Som om vården blev mer rationell eller mer effektiv för att en mindre personalstyrka ska vårda lika många patienter! Och vad är det egentligen man sparar?

Om vården blir sämre blir följderna längre väntetider, mindre tid för varje patient, och ökad risk för felbehandlingar på grund av stress. Om väntetiderna blir längre, hinner patienterna bli sjukare innan de får vård. Om man blir felbehandlad, eller skrivs ut från sjukhuset för tidigt och blir sjuk igen, kommer man troligen att behöva söka vård igen. Förutom mänskligt lidande, kostar detta mer pengar. I vilket annat sammanhang skulle någon få för sig att beskriva det som en ”besparing” att ett jobb inte görs ordentligt första gången, utan måste göras om? För att inte tala om ”effektivisering” och ”rationalisering”.

När vårdpersonal strejkar kallas strejken för oansvarig och samhällsfarlig. Detta trots den välkända risken för framtida personalbrist i både äldrevården och sjukvården, eftersom så få väljer vårdyrken och många som nu arbetar i vården snart ska pensioneras. Varför skulle ungdomar vilja utbilda sig till sjuksköterskor eller undersköterskor om lönen är låg och arbetsmiljön dålig, med stress och förslitningsskador? Man kan vända på resonemanget: de som kämpar för högre lön och bättre arbetsförhållanden i vården tar ansvar för framtidens vård.

När däremot vårdpersonalen skärs ned – genom uppsägningar eller anställningsstopp – kallas det ”besparing”, och plötsligt är det inte längre samhällsfarligt.

Det borde kallas ineffektivisering. Irrationalisering. Eller åtminstone – nedskärningar.