– Sommar-OS är det idrottsevenemang som media presenterar som mest ”jämställt.” Det är minst skillnad mellan atleterna där. Därför tyckte jag det vore intressant att se vilka skillnader som fanns i mediebevakningen av manliga och kvinnliga idrottare. Om det fanns stora skillnader betyder det ju att all annan mediebevakning av idrott är sämre, säger Jonas Lindkvist.

I sin forskning visar Lindkvist hur infatilisering av kvinnliga idrottare – där termer som ”flickorna” och ”tjejerna” är vanliga – ännu under 00-talet förekommer på svenska sportsidor. Deras resultat och prestationer tillskrivs inte heller samma vikt som de manliga idrottarna.

– Varje gång genusrörelsen växer sig stark kommer det en backlash. Det finns ett starkare motstånd att övervinna eftersom kampen för jämställdhet inte ansetts lika självklar som kampen mot rasmotsättningar, säger Jonas Lindkvist.

Faktum är att de kvinnliga OS-idrottarna på senare år nått större individuell popularitet än sina manliga motsvarigheter. Men det verkliga allvaret, det nationella symbolvärdet, reserveras i medievärlden för herrarna.

– På senare år har det varit vanligare att damidrottare får Jerringpriset. Bara mätt i popularitet är till exempel systrarna Kallur väldigt stora. Men de kommer inte på väldigt lång tid bli representanten för den svenska folksjälen, på det sättet som herrlandslaget i fotboll är. När man skriver ”landslaget” i Sverige då är det specifikt herrlandslaget i fotboll man pratar om. Den statusen kommer det att dröja ett bra tag innan en kvinnlig idrottare, eller ett kvinnligt landslag, når fram till.

Tonvikten vid just herrlagsidrott slår igenom i medierapporteringen från samtliga OS Lindkvist har undersökt. Det är herrarna, både de svenska och de internationella motståndarna, som ägnas mest tid och analys, medan damernas lagidrotter får mycket mer begränsad uppmärksamhet. Han hänvisar till en brittisk rapport som diskuterar herrlagets betydelse för den nationella propagandan. Den manliga gruppen som sluter sig samman och försvarar landets färger.

– Faktum är att den enda gången som svensk damlagsidrott har fått verkligt stor uppmärksamhet är 1996. Då deltog bara ett svenskt herrlag, handbollslandslaget, och det fanns alltså ingen herrlagsidrott som kunde konkurrera på lika villkor.

Infantilisering och osynliggörande till trots – Lindkvist är optimistisk inför svensk medias genussyn. Han nämner Svenska dagbladet som ett gott exempel, och säger att vi ”är på väg mot rätt håll.” Etniciteten har redan försvunnit från sportsidorna, genus är härnäst. Men det finns en aspekt kvar där i princip allt arbete återstår.

– Samtlig rapportering var fullständigt heteronormativ. Det finns ingen homosexualitet överhuvudtaget. Sporten är väldigt långsam på det planet. Det är en könssegrerad värld där avvikelser från heteronormen blir enormt tydliga. Det finns inga utrymmen där man ”får” vara hbt-person. Man kan ju inte byta idrott till en gayvänligare sport.

Men även heteronormen kommer att förändras i takt med tiden, tror han.

– Det kommer att förbättras, på samma sätt som etnicitetsmarkeringarna försvann och genustänkandet blev bättre. Men det är ett extremt tabu just nu och så länge idrottarna riskerar att förlora stora sponsorsummor på det kommer inte många komma ut.

Vad har vi att vinna på det?

– Jag som själv är väldigt sportintresserad tror att vi får ut mer av idrotten om vi nyanserar vår mediebild av den. Om de orättvisor som fortfarande finns synliggörs så tror jag vi kan göra ännu mer för jämställdheten inom idrottsvärlden.