Bland många fantastiska ingrepp som faktiskt räddar liv, finns det många fall där döden är oundviklig. Där ägnar sig vårdmaskineriet åt palliativ vård, försöker skapa en död fri från smärta och ångest. Men vem vårdar den som håller handen? När sorgen ger en käftsmäll och man vacklar runt i sjukhuskorridoren och inte kan fatta att pressbyrån kan ha öppet, att tv:n i väntrummet kan visa program eller bussarna kan fortsätta stanna utanför sjukhusentrén. Borde inte allt stanna när det gör så här ont?

Descartes åtskillnad av själ och kropp präglar den västerländska vården till den grad att det som kan förknippas med ”själen” helst snabbt remitteras till öppenpsykiatrin eller kort och gott förnekas eller råkar glömmas bort. Överskott av tid och pengar är heller inget som hör vården till. Anhöriga är inte inskrivna som patienter och ska därför inte vårdas.

Det känns på det hela taget väldigt kyligt och hårt, i en stund där människor är som allra mest sårbara. Det känns inte särskilt värdigt.

I höstas dog ett litet barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus, och föräldrarna polisanmälde sjukhuset för att ha gett felaktig vård som lett till barnets död. En läkare är misstänkt för dråp. Läkare är ingen egen sorts lite bättre människor, även läkare kan begå brott. En total desperation från föräldrarna som förlorat sitt lilla barn låter nog trots det som en mer trolig förklaring.

I ett tillstånd av djupaste sorg och saknad är en polisanmälan kanske alldeles rationellt. Nu ligger medias fokus på den knasiga åklagaren och den stackars läkaren, men vilket stöd får de som aldrig fick ta med sin bebis hem?

Vården måste bli kompetent i att inte bara behandla rent objektivt mätbara medicinska fynd. För det krävs nog både attitydförändringar, rutinförändringar och betydligt större resurser. Vi måste kosta på oss att ha värdighet i vården. Hur har vi kunnat låta den kristna högern få patent på dessa värdighetsfrågor?

Jag mår alltid lika illa när gamla människor ligger i akutmottagningarnas korridorer halvnakna i nerbajsade blöjor och väntar på sin tur. Vi pratar om människor som arbetat hårt under hela sina liv, om någons morfar eller farmor, någon som älskat och varit älskad. Men att gamla dör känns inte lika chockartat som barn gör det, så polisanmälningarna uteblir.

Läkaren sägs ”sällan bota, ofta lindra, alltid trösta” om man lyssnar på Hippocrates. Som vården i dag är organiserad skulle uttrycket kunna parafraseras till ”sällan hinna bry sig, ofta remittera, alltid försöka diagnosticera”.