Titelfiguren Ulrike är förstås Ulrike Meinhof, och hennes öde sätts i relief mot drottning Maria Stuart som hon skildras i Friedrich Schillers pjäs, en stark, kämpande kvinna som precis som Ulrike dog efter många år i fängelse. Kopplingen till Schiller och Maria Stuart är dock svår att upptäcka för den som inte har läst programbladet, för på scenen är den inte särskilt tydlig.

Föreställningen handlar på sätt och vis om regissörens och ensemblens kamp med Jelineks svårtuggade text.

– Fattar ni något? frågar skådespelarna varandra och publiken vid ett tillfälle. Här finns ingen direkt handling, snarare är det en lösryckt revyform ständigt kretsande runt samma tema: terrorismen, villkoren för politisk kamp, och som kontrast det småborgerliga stillsamma livets lockelser. ”What’s left of the left”, frågar föreställningsaffischen provokativt.

Ulrike Maria Stuart borrar särskilt i den skräckblandade fascinationen inför det tyska 70-talets vänsterterrorism: det bombastiska, omänskliga språket i RAF:s kommunikéer och ultimatum, myten om Ulrike som den stora hjälten som dog för en rättvis sak, terroristerna som snygga, sexiga, popkulturella ikoner. Det hjälper förstås att dö en ung, våldsam död om man vill bli en modern myt. I den groteska slutscenen ligger Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin bekvämt utsträckta i en grav, läser, dricker vin och har det synbarligen trevligt – med bombbälte om midjan och nedblodade ansikten.

Föreställningen har en intressant teatral form och diskuterar viktiga frågor på ett öppet, odogmatiskt sätt. Skådespelarnas hjältemodiga kamp med texten får oftast utmärkta resultat, särskilt är Frida Röhl en minnesvärd Ulrike Meinhof. Ändå känner jag mig märkligt oengagerad. Helhetsintrycket blir alltför kyligt intellektuellt, alltför abstrakt. Jelineks ordkaskader gör sig kanske bättre på boksidan än på scenen.