Befann man sig på ena sidan om sundet fick man öronen tvättade med att Guadalcanal blott bestod av 'rödtungade betelnötstuggande idioter' som stjäl allt kapital, all turism och alla, aldrig synliga, förmåner från de övriga 992 öarna som representerar den ännu brittiskt ägda kolonin. Och på andra sidan om sundet fick man höra samma skrönor om Malaitas öliv, kultur och befolkning. Konflikten från 1998, som resulterade i en statskupp, internflyktingar och hundra dödsoffer till följd av upprepade gatustrider är varken helt uppklarad eller omplåstrad. Långt därifrån, ute i Oceanien, bland hav av öar, laguner och korallrev, där ekoturismens hyddor hade lika få turister som det fanns oljud, rycktes det mest på axlarna åt de viskningar om inbördeskrig som då och då kom levererat som flaskpost.

– Politik syns inte riktigt till här, berättade en ekovärd för mig.

– Vi som lever på de här små öarna härute i ingenstans fattar våra egna beslut och lever våra egna liv. Vi märker knappt av varandra.

Det stämde mer än väl in med verkligheten. Inga vindar av upptrappade orosstämningar eller skölj av missnöjdhet nådde ut till örikena bortom huvudstaden Honiaras bullriga hamnar. När jag återvände till Honiara, och blev informerad om att landet befann sig i ett kaosartat tillstånd och på randen till skottlossningar och gatuupplopp, blev jag inte lika mycket ställd som förvånad. Bara några veckor tidigare hade livet tyckts skvalpat lika lugnt i Honiara som ekoturismen tre timmar med inrikesflyg därifrån förblev orörd och intakt.

Men så betedde sig situationen då – och gör det än i dag. Val av premiärminister, långvariga etniska konflikter och andra, till synes triviala, incidenter tycks alltid vilja dela Salomonöarna på mitten, i mindre och större fraktioner. Gerillagrupper, plötsliga upplopp och personpolitiska kampanjer försätter den traditionella partipolitiken i skuggan. Oron känns av i Honiara, där marknaderna, det miniatyrformade Chinatown och pulsen är som mest kännbar. Det är där befolkningen har mest kontakt med omvärlden, vilken inte alls kan räknas som stor med sina två veckoavgångar till Australien.

Det är även där som längtan efter det lugn, den trygghet och den stillhet som råder långt utanför Honiara är mest kännbar – stillheten och kravlösheten ute bland öarna, till synes en oändlighet ifrån verkligheten. Det är även det som gör att Salomonöarna står still, kvar som ekoturismens frontfigur: både av medvetenhet av tvång då de ständiga inbördesstriderna fortsätter att hålla de vita människorna borta från de vita stränderna. Det finns ännu stammar och grupper på Salomonöarna som aldrig har beskådat en vit människa. Det är fantastiskt, känner jag och upplevde något alldeles särskilt när jag besökte öarna mitt i ingenstans, medan en mer nedsjunken analys av det vackra örikets situation efterlämnar andra spår hos mig.

Kulturen av stridigheter och konflikter inpräntades redan under andra världskriget, då Japan och Förenta staterna utnyttjade Guadalcanal som militärbas och strategisk utgångspunkt för att bomba varandras kuster. Befolkningen bjöds in till den nya civilisationen på allvar under det absurda krigslarmet, och huvudstaden Honiara grundades av nordamerikanerna under samma tidsperiod. Flygplatsens namn, Henderson Airport, finns alltjämt kvar. De få utsagda och största turistattraktionerna på Salomonöarna härrör från den korta och intensiva krigsperioden då omvärlden exploaterade dess stränder. Vad man erbjuds fotografera och bevittna framför andra kulturella inblickar i det salomonska hjärtat är gamla rostiga och nedlagda flygfält och gamla bataljkullar och övergivna fordon som japanen och nordamerikanen övergav efter kriget. De attraktioner som därutöver rekommenderas att besöka är den moderna turismens starkaste exploateringsinstrument: dykningsravinerna och de fantastiska korallatollerna.

Ett par hade flyttat från Australien under sjuttiotalet för att starta en dykresort och få lugn och ro i själen. De fann Salomonöarna och har blivit kvar där sedan dess. Deras anläggning, belägen mitt i Marovolagunen, är ett välbesökt resort med salomonska mått mätt. Alla är där för att dyka och åtnjuta den fantastiska fruktsalladen som serveras som efterrätt varje kväll efter den gemensamma middagen.

– Det är så lugnt här, förklarar Helena, som tillsammans med sin man Andrew driver verksamheten.

Förutom dykning erbjuder de djungelpromenader, kanotutflykter och matlagningskurser.

– Men det är klart att det är svårt att bedriva någon vidare verksamhet. Ingenting kommer ju riktigt igång, känns det som. Men ser man sig omkring är det i alla fall värt det.

Salomonöarnas identitet är svår att finna, till och med när man är omringad av den tropiska havsatmosfären. Man får söka sig långt in bland frikyrkorna och voodooreligionerna, eller färdas med kanoter tillsammans med barnen genom solnedgångarna för att förnimma det som känns som den salomonska själen. Och den är vacker, och det är den som känns så viktig att bevara, i denna hysteriska värld där allas kulturer och identiteter bara tycks upplösta och utbytbara – eller i bästa fall kopierade och integrerade så att de passar in i en sorts västorienterad McDonaldsidentitet. Samoa, Tonga, Fiji – alla söderhavsgrannar med Salomonöarna, med besläktade kulturgrenar och livsåskådningar – har samtliga tvingats ge upp stora delar av sina identiteter för att blidka västturismens krav och i samband med det även betalat det höga priset för att inte tvingas bli isolerade från den åtstramande omvärlden, där väst breder ut sig mer och mer.

När en man körde mig genom en ogästvänlig djungel av backar och snäva svängar berättade han om ett vägbygge i trakten som först påbörjades och som sedan abrupt avslutades. Han var inte det minsta besvärad av svårframkomligheten, de stora hålen i marken och bristen på bensin. Han stödde svårtåtkomligheten.

– Jag vill behålla Salomonöarna bevarat, sa han med armen fri utanför det öppna bilfönstret.

– Befriat från exploatering och turism.

Men längs med lagunens vackra strandbryn syntes märkbara spår efter världsekonomins framfart, som en inblick i framtiden för vår andfådda ekologiska rikedom. Unika skogspartier och naturlandskap skövlas, plundras och säljs vidare till väst. Skogsavverkningen sker i skrämmande takt och har försatt Salomonöarna i ett svårt ekologiskt läge. Inne i Honiara mötte jag en enda teveapparat, på ett pensionat nere i hamnen. Teven fick endast in BBC 2, Salomonöarnas långtbortstående landsdrottning Elizabeth II:s gåva till öriket. Salomonöarna har formellt erkänts som en självstyrande stat, men frågetecknen kring varför den engelska drottningen enligt data är landets statsöverhuvud och varför densamma pryder den självständiga statens mynt och återfinns i de salomonska sångerna är en gåta som inte finner några svar någonstans.

Jag var inneboende hos en konstnär ute bland ekoturismens tomma lodger och lugna vatten, som mer än någon annan jag träffade stödde idén och tanken om fler turister och fler öppnade ögon inför Salomonöarna som turistattraktion. Han hade till och med inbjudna affärsmän från Australien som satt och svettades på hans veranda. Det finns starka representanter för båda stränderna, såväl för bevarandet som för isoleringen, som för exploateringen och satsningen på de externa fasaderna. Jag hörde faktiskt inte en enda kommentar som vidrörde den utbredda fattigdomen som färgstarkt och magstarkt dekorerar Salomonöarnas oändliga vidder.

Första natten efter min ankomst till öarna vaknade jag mitt i natten av att det pratades högljutt utanför mitt fönster. När jag blickade ut såg jag ett gäng män som stod och rökte med varsitt gevär i famnen. Tillbaka i Honiara veckorna senare såg jag allt fler revolvermän passera mej spontant och oavvänt på gatorna med gevär och andra tillhyggen för de kommande gatustriderna, som till och med gav eko i världspressen. Och till slut hade jag hört alltför många röster varna mig för vad som kunde hända mig, den vite mannen, om jag stannade kvar – att det inte fanns någon som kunde ansvara för min säkerhet. Under de sista dagarna regnade det mycket och strömavbrotten avlöste varandra med allt kortare mellanrum. Jag reste tillbaka till väst med en känsla av att jag fortfarande befann mig på Salomonöarna, någonstans långt ute bland korallreven och oceanerna, i den salomonska själen som jag fattade sådant tycke för.

Liksom under 2003 års intensiva inbördesstrider reste utländsk militär och polis till Salomonöarnas undsättning och säkerhet tidigare i år, då landets genomförda val av premiärminister efterspelades med höjda röster om valfusk, uppgjordhet och kinesiskt inflytande. "Landet står på randen till allvarliga interna stridigheter", ljöd omvärldens röster. Den valda premiärministern Snyder Rini satt på sin post en vecka, därefter avsattes han efter massiva gatuprotester och upptrappad stämning, som omöjliggjorde för en etnisk och politisk upptining mellan de olika öarna och kulturerna. Händelserna tvingade utlandstrupperna tillbaka till gathörnen och spädde ytterligare fotogen på den redan pyrande lågintensiva konflikten, instängd i ett vackert men isolerat paradis.