Jag har lång erfarenhet av att tillhöra den lägsta underklassen. Vi psykiskt funktionshindrade, vi som nästan alltid blir osynliggjorda. Förmodligen är det en kombination av okunskap och rädsla som gör att vi inte existerar.

Från insidan har jag sett hur uselt systemet, det vill säga behandlingshem, mellanvårdsboende, boendestöd, socialtjänst samt själva psykiatrin fungerar. För ett halvt sekel sedan torterade man psykiskt sjuka i Sverige, man lobotomerade folk som var samhällsstörande och som inte passade in i den dåvarande samhällsmallen.

Nu drogar man ner oss istället för att ge adekvat behandling. Eftersom vi är en sådan svag och marginaliserad grupp, så har vi heller ingen som för vår talan, många av oss orkar inte göra det själva. Och för att över huvud taget få någon hjälp så måste man vara oerhört påstridig.

Att vara patient är att vara enormt utlämnad och att någon annan har makten över ditt liv. Särskilt om du vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, då har du förlorat makten och ansvaret över ditt liv till omvårdnadspersonal och läkare.

Det finns mycket maktmissbruk i vården av psykiskt sjuka. Personalen på behandlingshem, vårdavdelningar och boenden är ofta inte ens medveten om sin makt över brukaren/patienten. Och en del vill inte ens erkänna makten de har över en.

Det kan gälla när och hur du får gå ut, dina mediciner, vad du ska få hjälp med och hur du ska få hjälp. Du får ett inkonsekvent bemötande från personal och självbestämmanderätten över ditt liv är satt ur spel. Övervåld, verbala och sexuella kränkningar är också vardag på en del avdelningar inom den del av psykiatrin som jag har varit på.

Detta skapar stora problem och konflikter mellan personal och patient/brukare.

Man får oftast bara höra om psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade i fördomsfulla och negativa ordalag. Det skrivs om oss när vissa av oss begår vansinnesdåd. Vilket är en ytterst liten klick. De allra flesta av oss är helt ofarliga för andra människor.

Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic försökte få hjälp på S:t Görans psykiatriska mottagning innan han begick mordet på Anna Lindh. Men han fick aldrig den hjälp som han behövde och därför fick världen se ännu ett vansinnesdåd.

I dag är det tyvärr väldigt svårt att få adekvat vård för den som behöver det. Och den som skickas hem från den psykiatriska akutmottagningen med ett recept på tabletter i handen, kanske väljer att ta sitt liv för att den inte fått den vård den behövde.

Att över huvud taget få en tid hos en öppenvårdsmottagning kan vara oerhört svårt om man inte är akut suicidal eller har någon annan väldigt akut sjukdom. Att sedan få behandling, terapi eller dylikt är ännu svårare och det tar lång tid innan man ens kan få en tid för bedömning.

Det finns många diagnoser för olika beteenden som inte anses friska i dagens samhälle. Och det är en diskussionsfråga om man ska skilja ut friskt/sjukt beteende, och göra det friska till normen. Ofta diagnostiseras normalt beteende på en sjuk situation som sjukt, i stället för att se det sjuka i situationen. Det är märkligt att man diagnostiserar känslor som är naturliga och som alla bär mer eller mindre, som sjuka.

Självklart finns det icke önskvärda och oacceptabla beteenden, som att bruka våld mot andra eller sig själv. Men man måste se det hela i sin kontext och inte döma ut en person som har ett annorlunda förhållningssätt till andra. Varför gör någon så här? Om hon skär sig sönder och samman, kan det bero på en ångest så stark att hon inte står ut.

Om hon istället kör en bil rakt in i en folksamling, kan det bero på att hon hör röster som säger åt henne att göra detta. Då kan man inte heller göra personen ansvarig för sin handling, då hon inte valt att skada och döda andra utan styrs av röster och andra psykotiska upplevelser.

Vad är då friskt respektive sjukt beteende?

När man börjar göra till exempel ätstörningar och självskadande beteenden till individproblem, istället för samhällsproblem, är man farligt ute. Självfallet måste individen få hjälp för sitt beteende. Men i detta individualistiska samhälle är det just egoismen och den bristande solidariteten som man borde fokusera på. Att få vara liten, hjälplös och ”svag” är inte tillåtet enligt normen. Men i varje samhälle måste man få tillåtelse att vara detta, också för att vara en hel människa.

I vårt samhälle fokuserar man just på den starka, kapabla människan. Men vad händer om man är ”sjuk”? Det är inte fult att vara liten och hjälplös ibland eller ofta. Om den ”friska”, starka, kapabla, självständiga människan är den som blir den rådande samhällsnormen, då finns också risk att föraktet för den ”sjuka” och ”svaga” människan gror.

Jag tror att det måste till en diskussion om hur man får vara och bete sig utan att bli stämplad som sjuk för att man beter sig annorlunda än normen.