Överklassen tycks bära på ett osvikligt självförtroende, medan klassresenärerna ständigt nedvärderar sig själva. Jantes tunga närvaro suddar man inte ut ur medvetandet så lätt. Som nämns i bokens förord, klassresenären är en ständig bortamatchspelare, med publiken emot sig och ett hemmalag som känner sig bekvämt i sitt omklädningsrum och på den gröna gräsmattan. Men styrkan ligger i att klassresenären kan spela på bortaplan. Att hemmalaget över huvud taget har släppt in oss på matcharenan, ty helst skulle de vilja spela tvåmål med sig själva, utan yttre inblandning. Klassresenären har erfarenhet av flera positioner. Gemensamt är också i viss mån svaret på frågan de får i presentationen: Det viktigaste som möjliggjort min klassresa? Den svenska välfärden, avgiftsfri utbildning och skattemedel tycks vara förutsättningarna.

Gudrun Schyman skriver en berättelse om sig själv och den alkoholism hon är förknippad med. Nästan ett försvarstal kan tyckas, men ett starkt sådant. Jordahl imponerar som vanligt med sin stilsäkra essäistik; Lo Kauppi presenterar ett utdrag ur sin kommande bok, Bergsprängardottern som exploderade, den ger tyvärr inte mersmak, och Karin Nielsen visar en massa statistik: överklassen/medelklassen har genomgående bättre hälsa, mer pengar, större självförtroende – kort sagt, de är lyckligare och lever längre. Varför ska denna lycka inte vara till gagn för alla? Varför ska de som har monotona och tunga arbeten ha lägst lön? Borde det inte vara tvärtom? Om du sliter ut din kropp och därmed förkortar din livslängd avsevärt, ska du inte ha högre lön än din chef, som har arbetsuppgifter av mer human karaktär?
Alakoskis bidrag är en semifiktionell, naivistisk berättelse med sting och indignation. Hon ställer samma fråga som jag funderat på länge: varför är medelklassen den gnälligaste av klasser? Varför är gubbar i medelåldern med villa, bil, båt, sommarstuga och så vidare de som tycks vara mest missnöjda i det svenska samhället? Fundera på den.
Elsie Johanssons text har också den fiktionella drag. Om tillgången till pengar, att allt kretsar kring pengar. Har du mycket pengar, behöver du aldrig tala om det. Men om du måste vända på varenda slant för att få det att räcka, kommer allting till slut att kretsa kring pengar. Man talar om pengar ständigt, man tackar nej på grund av bristen på pengar. Att vara fattig är ovärdigt, man är beroende och ofri. Men Johansson skriver också om vikten av utbildning, att välja sitt eget liv, att erövra möjligheten att välja sitt liv. Det är fint.

Tala om klass måste man, speciellt nu när klass som begrepp och dess innebörd tycks ha utraderats från den politiska dagordningen: när moderaterna kallas sig för arbetarparti, när nittiotalets pensionssparande övergick till aktiespekulation, när den nya underklassen, invandrarna, osynliggörs eller ignoreras, när TCO och SACO tillsammans i år har växt sig större än LO, när medelklassen är norm, rättesnöre och innehar den exekutiva makten.
Klassresan görs fortfarande av en del människor. Men där jag gjort en kulturell, geografisk och utbildningsmässig klassresa från arbetarklass till medelklass, är jag fortfarande underklass ekonomiskt. En byggjobbare tjänar mer än en kulturarbetare. Men det spelar mindre roll. Vad klassresan medför är friheten att bryta bojor, att välja sitt eget liv, snarare än att livet väljer mig. Och det, det är värt mer än pekuniär rikedom.