Förra året fick över 20?000 lantbrukare stöd för att driva ekologiskt lantbruk. Däremot är det bara drygt 3?000 som är KRAV-certifierade. Till viss del beror det på att många inte har något att sälja utan bara odlar vall eller liknande. Men protester har också väckts från producenter som tycker att ett medlemskap i KRAV är för dyrt och krångligt. Helena Göransson som driver eko-butiken Fram, har flera leverantörer som valt att inte KRAV-märka sina produkter. Samtidigt menar hon att det är svårt för en leverantör att försöka sälja in sina produkter till butiken om de inte är certifierade.
- Vi har ju ingen möjlighet att syssla med egenkontroll. Samtidigt har jag förståelse för att det kan vara tufft med certifieringskostnaden när man startar en verksamhet.

Butiken har en del varor som inte är KRAV-märkta. Men de köps in från producenter som har andra delar av sin verksamhet KRAV-märkt, och som butiken har förtroende för, berättar Helena Göransson.
- Vi har faktiskt några leverantörer som har tagit bort KRAV-märkningen från vissa av sina produkter. Som till exempel en fikonmarmelad, där försäljningen var så marginell att det inte lönade sig.
En annan produkt som inte längre är KRAV-märkt är en påläggskorv från Fastmyra gårdsprodukter.
- Vi har valt att inte KRAV-märka det vi säljer, även om vår djurproduktion är KRAV-certifierad fram till slakt. Kostnaden skulle äta upp all vinsten. Nu har vi i stället möjlighet att ha lite lägre priser, säger Claes Roempke från Fastmyra gård.
Fastmyra gård har varit ekologisk sedan 1978 och har varit medlemmar i KRAV sedan starten. De är en stor gård med 140 djur och 200 hektar mark. Claes Roempke tycker att det finns en del problem med hur KRAV har utvecklats sedan starten. Han tycker att det borde vara lättare för små producenter att gå med. En metod skulle kunna vara att göra kontrollarbetet mer effektivt.
- Kontrollerna är viktiga och nödvändiga. Men det borde gå att samordna KRAV:s kontroller med till exempel Livsmedelsverkets kontroller. Som det är nu blir det för mycket, jag har fått lägga mer än en vecka per år på att visa kontrollanter runt. En samordning skulle också leda till att kostnaden skulle kunna sänkas.

För många mindre producenter som ofta inte lever på sitt jordbruk, utgör certifieringskostnaden en alldeles för stor del av omsättningen. Det menar Lennart Larsson från Ekologiska Lantbrukarna. Han tror att många i stället marknadsför sina produkter med andra medel, till exempel att varan är närproducerad.
- Det funkar nog oftast bra för den enskilda producenten, men för den ekologiska rörelsen som helhet tycker vi att det är en förlust.
Jessica Elgenstierna, presschef på KRAV, menar att det är nödvändigt att satsa på de stora producenterna för att få en större andel ekologiska varor på marknaden.
- Det blir ju lite målkonflikt där. Vi vill ju värna de små producenterna, samtidigt som vi är ett privat företag som måste gå runt ekonomiskt.
Från och med årsskiftet blir certifiering obligatorisk för att få ut fullt miljöstöd. EU:s märkning, som ställer lite mindre krav än KRAV, gäller också. Men hittills har bara en producent valt att använda sig av den möjligheten.

Ekologiska får passerar omärkta

Irene Johansson i Eklanda utanför Vårgårda är en ganska typisk ekologisk småproducent. Hon driver sin gård ekologiskt, men är inte KRAV-certifierad eftersom kostnaden skulle bli större än vinsten. Köttet hon säljer försvinner därför i den konventionella köttindustrin.
Irene Johansson är relativt ny som fårbonde. Hon och maken Tore skaffade sina första får för sex år sedan. När Tores morbror inte orkade med längre, tog de över hans gård och bestämde sig för att hålla lantbruket levande.
Irene och hennes man har från början drivit gården ekologiskt. De odlar eget hö, köper ekologiskt foder och följer de bestämmelser om utegång och utrymme, som krävs för att få stöd för ekologiskt jordbruk från Jordbruksverket och EU. För att bli certifierad av KRAV ställs på vissa punkter lite högre krav än de som gäller för miljöstöd. Men Irene Johansson bedömer att de i princip även uppfyller reglerna som KRAV ställer. Ändå är en certifiering inget hon planerar i dagsläget.
- Det viktiga för mig är att djuren har det bra, och att vi inte belastar miljön. Jag har hittills inte känt att jag haft den tid det tar att sätta sig in i arbetet med certifiering.

Irene Johansson är sjuksköterska och jobbar deltid på sjukvårdsupplysningen, vilket gör henne till en ganska typisk lantbrukare. Enligt Jordbruksverket lägger hälften av alla lantbrukare mindre än 25 procent av sin tid på jordbruket. Bara tjugo procent jobbar heltid på sin gård.
- Uppskattningsvis skulle jag säga att djurens skötsel tar ett par timmar om dagen på vintern, säger Irene Johansson.
- Men under lamningen på våren är det övervakning dygnet runt som gäller. Då brukar jag och min man ta tre veckors semester.
Under hösten slaktas lammen enligt regler för ekologisk produktion. Men eftersom gården inte är KRAV-certifierad, säljs köttet vidare som konventionellt producerade produkter, genom Scan.
- Det skulle bli väldigt dyrt att få tillbaka vårt eget kött, tyvärr. Men för eget husbehov är det tillåtet att slakta på gården, så det gör vi, säger Irene Johansson.

Två gånger om året klipps fåren, och ullen skickas vidare och spinns till garn på ett ekologiskt spinneri. Irene Johansson har planer på att utveckla verksamheten med tovade tofflor och stickade mössor och tröjor. Inte heller ullprodukterna får marknadsföras som ekologiska. Men för en rörelse som ännu inte ger någon vinst, menar Irene att den årliga avgiften till KRAV skulle utgöra en alltför stor del av omsättningen.
- Det är svårt nog ändå att få en liten rörelse att gå runt. Jag är inte säker på att jag skulle få ut mer för produkterna om de var KRAV-märkta.