Jag förlåter dem inte. Jag kan inte förlåta dem och jag godtar inte deras ursäkter, säger Carmenza Gómez Romero, mor till Victor Fernando Gómez som mördades av den colombianska armén i augusti i fjol, blott 23 år gammal.

Vi sitter i Carmenzas hem i Soacha, den största förorten till huvudstaden Bogotá. Hemmet består av två rum och en kokvrå och doften av linsgryta sprids över stället. Två söner till Carmenza går från rummet när vi börjar prata om Victor.

– Jag trodde aldrig att jag skulle gå igenom något som detta. Victor var en arbetsam ung man. Han gillade att dansa och var rolig, kanske därför att han inte skulle leva så länge i den här världen, säger Carmenza.

Hon fortsätter:

– Victor försvann lördagen den 23 augusti. Han trampade sig då fram genom olika tillfälliga jobb. Dagen innan hade han varit och tvättat bilar men inte fått ihop så mycket pengar, när jag kom hem på eftermiddagen sade han: ”mamma jag har bara fått ihop 12 000 pesos” (46 kr) och ville låna pengar av mig.

– På lördagen åkte jag hemifrån tidigt och kom tillbaka på kvällen. När jag kom hem sade min andra son att Victor hade åkt till den karibiska kusten, att någon hade erbjudit honom jobb där.

Victor var inte den första unga killen i Soacha som hade erbjudits jobb i avlägsna delar av landet. Flera före honom hade åkt iväg och aldrig kommit tillbaka eller hört av sig. Rykten gick i Soacha att de försvunna killarna som en gång lämnade hemmet för att jobba i en annan del av landet, skulle finnas i massgravar i Ocaña i nordöstra Colombia. En mor till en annan försvunnen ung man åkte dit för att se om det var sant, hon hittade sin egen son och såg bilder på Victor Fernando. Hon kom tillbaka med nyheten till Carmenzas döttrar.

– Mina döttrar berättade för mig den 1 september. Så fort de nämnde Victor svimmade jag av. Jag hade opererats några dagar innan, men jag ville ta mig till Ocaña. En barndomsvän till Victor ställde upp och vi åkte i 18 timmar med bil från Bogotá till Ocaña, för att hämta honom, berättar Carmenza.

Familjen fick aldrig något samtal från myndigheterna om vad som hade hänt med Victor och de tog sig på egen hand till Ocaña.

– När vi kom fram var den lokala åklagarmyndigheten i strejk. Vi åkte till bårhuset och en tjänsteman där visade oss bilder på Victor Fernando och vi bekräftade att det var han som var min son. Tjänstemannen sade till mig att armén hade dödat honom i en strid med gerillan. Jag kunde inte förstå någonting. De sade att striden hade ägt rum den 25 augusti, alltså två dagar efter att min son åkte hemifrån och sade att han hade fått ett jobb vid kusten, berättar Carmenza.

Carmenzas döttrar lät inte henne se på Victors livlösa kropp i bårhuset. Hon såg digitala bilder på hans ansikte där han hade ett kulhål i pannan, mitt mellan ögonbrynen. De fick inte tillbaka hans ägodelar eller id-kort, kroppen var naken och enligt tjänstemannen på bårhuset hade han militära kläder på sig när han kom dit. Familjen tog kroppen tillbaka till Bogotá, i dag är de skuldsatta för transporten av kroppen och begravningen, vilket varken armén eller staten har stått för.

Carmenza är en kvinna som har formats i livets hårda skola och är inte den som ger sig så lätt.

– Jag föddes i Cabuyaro i östra Colombia och jobbade på olika odlingar, på majs-, ris- och casavafälten. Jag var bra för det hårda jobbet.

Hon fick sitt första barn när hon var 16, och hann få fem barn innan hon skiljde sig från sin man och flyttade till Bogota med alla barn.

– Jag var tvungen att jobba hårt för att försörja dem, jag jobbade med vad som helst, som städerska, sålde mat på gatan, tvättade kläder, allt hederligt jobb som jag kunde få.

I Bogota träffade Carmenza en annan man och fick tre barn till. Totalt fick hon tre döttrar och fem söner. Av de fem sönerna har hon tre kvar.

– Det är så förnedrande att när jag nu har ansträngt mig för att uppfostra mina barn till att vara arbetsamma och hederliga, så kommer armén och mördar min son och ljuger om att han var en gerillasoldat, säger Carmenza och tittar rakt in i mina ögon.

När Carmenza hade begravt Victor i Bogotá gick hon till Folkets ombudsman i Soacha, Fernando Escobar. Där fick hon stöd för att anmäla fallet till myndigheterna. Hon träffade också tio andra mödrar vars söner hade mördats på liknande sätt och presenterats som gerillasoldater. De började träffas mer regelbundet och höra om varandras fall. Varje familj får själva stå för advokatkostnaderna.

Så fort Carmenza anmälde fallet började familjen få dödshot. Jhon Nilsson, Carmenzas andra son, tog emot telefonsamtal där familjen hotades om de inte drog tillbaka polisanmälan. Mordet på Victor Fernando påverkade Jhon Nilsson mycket. Han sade ofta att han ville ta reda på vilka som hade mördat Victor. Jhon Nilsson gjorde sina egna undersökningar i Soacha utan att berätta för Carmenza. Den 4 februari i år blev han skjuten i ansiktet när han stod ensam och spelade på en spelmaskin i en affär i hemkvarteret. Vapnet hade ljuddämpare och ingen såg mördaren. Jhon Nilsson blev 28 år och lämnade en flicka som nu är ett halvt år gammal.

Carmenza polisanmälde det mordet också.

– Jag har fått begrava två av mina söner på mindre än ett halvår. Det är för mycket för en mor. Den smärta jag känner går inte att beskriva. Mina barn vill inte att jag ger intervjuer och talar om vad som har hänt mig. De är rädda för vad som kan hända. Men jag söker rättvisa, man kan inte tysta ned sånt här. Jag är inte rädd för någon längre, säger hon.

Mödrarna i Soacha står i dag mitt i en debatt om ”den demokratiska säkerheten”, president Alvaro Uribes säkerhetspolicy som varit hans trumfkort för att besegra gerillan. När Uribe kom till makten år 2002 lovade han hårda tag mot gerillagrupperna FARC och ELN, som har fört en väpnad kamp mot staten i över 40 år. Uribes regering erkänner dock inte att det pågår en intern väpnad konflikt i landet, utan menar att gerillan är vanliga terrorister som ska bekämpas med militära metoder. Efter en kontroversiell grundlagsändring år 2006 omvaldes Uribe till en andra mandatperiod.

Nu står regeringen i begrepp att ändra grundlagen en gång till för att möjliggöra en tredje mandatperiod. Uribe själv har inte sagt så mycket om att ställa upp till omval en gång till. Men i hans uttalanden under våren är han tydlig på en punkt: det är ”den demokratiska säkerheten” som måste väljas om och permanentas som statspolitik.

”Den demokratiska säkerheten” går sammanfattningsvis ut på att armén ska ta tillbaka kontrollen över territoriet och utrota gerillan. För detta används militära metoder som av regeringen har beskrivits som framgångsrika men som kritiseras hårt av människorättsorganisationer. I doktrinen involveras civila i de militära aktiviteterna genom informantnätverk som förser militären med information. Armén har utökats och upprustats, och man ger ersättning till både civila som ger information och till soldater som visar upp resultat i form av döda gerillasoldater.

Victor Fernando, är en så kallad ”falso positivo” (ung. ”falsk framgång” eller ”falskt resultat”). Nyheten om militärens falska framgångar slog ner som en bomb i det colombianska samhället i oktober 2008, när mödrarna i Soacha fick hämta sina söners kroppar hundratals kilometer bort med förklaringen att de var gerillasoldater som dödats i strid. Dessa mödrar symboliserar nu kritiken mot Uribes ”demokratiska säkerhet”.

Den 21 april i år hölls den första öppna audiensen i Soacha om de falska framgångarna tillkallad av senatens utskott för Internationella relationer och nationell säkerhet. I audiensen satt bland annat politikerna från både regeringen och oppositionen, Colombias ÖB General Fredy Padilla, Folkets ombudsman i Soacha, samt anhöriga till de mördade unga killarna i Soacha. Carmenza satt längst fram.

– Vad är en ”falso positivo”, frågar sig den liberale senatorn Juan Manuel Galán som tog initiativet till den öppna audiensen i Soacha.

Han svarar själv:

– En ”positivo” är ett gott resultat av en militär operation som går att räkna i antal. Vi har nu och sedan länge en kultur av ”de goda resultatens diktatur” bland våra militärer. Det ses som ett tecken på effektivitet. Utan ”goda resultat” finns det mindre chanser att få permissioner, få en befordran, ersättningar i form av pengar. Det här är det senaste direktivet i den ”demokratiska säkerheten”.

– Vad är då en ”falso positivo”? När militärerna inte får goda resultat, då förfalskar man dem, slog Juan Manuel Galán fast.

Bara i Bogotáförorten Soacha har 13 fall av unga killar mördade av armén anmälts. I dag undersöker åklagarmyndigheten 1 666 fall och 400 militärer står inför rätta för mord av civila. 19 av 32 delstater i Colombia har rapporterat fall av utomrättsliga avrättningar utförda av armén. Antioquia, presidentens hemprovins, har rapporterat flest fall – 315 stycken.

Ändå är det Soacha som har kommit att förknippas med de falska framgångarna. Här anmälde Folkets ombudsman Fernando Escobar elva fall i oktober och kontaktade pressen. I dag är han hotad till döds av paramilitära grupper.

När skandalen blev ett faktum i höstas avskedades 27 militärer; löjtnanter, kaptener och professionella soldater. Men armén har inte ställt dem inför rätta. Försvarsministern Juan Manuel Santos har sagt att detta var ett sätt att vidta åtgärder och att inga andra fall av falska framgångar har rapporterats sedan oktober. Men i audiensen i Soacha avslöjade senatorn Juan Manuel Galán att fem nya fall anmäldes under oktober och ytterligare ett har anmälts sedan dess. Galán kräver att de militära domstolarna ska lämna ifrån sig fallen till civila domstolar eftersom den militära rättvisan inte kan vara opartisk.

I oktober tvingades också dåvarande arméchefen General Mario Montoya avgå till följd av skandalen. Han är i dag Colombias ambassadör i Dominikanska Republiken.

– Detta kommer att kosta landet väldigt mycket internationellt, sade den liberala senatorn Cecilia López i audiensen i Soacha.

Cecilia López – som är en möjlig presidentkandidat – syftade på Englands beslut från den 20 april i år att dra tillbaka militärhjälp till Colombia på grund av de utomrättsliga avrättningarna.

Mot detta svarade senatorn från regeringskoalitionen Nancy Gutierres att ”den smutsiga tvätten ska tvättas hemma” och uppmanade folk i audiensen att inte tala illa om landet utomlands.

Den 8 maj försvarade president Uribe den colombianska armén. Han menar att det finns en ”samling advokater som betalas av internationella organisationer, som har ideologiska motiv vilket hindrar dem från att undersöka fallen opartiskt, och som gör det med hat och ideologisk laddning. En samling advokater vars uppgift är att presentera falska anklagelser mot våra militärer.” Uribe begär istället solidaritet med de anklagade militärerna, men erkänner samtidigt att de utomrättsliga avrättningarna hindrar förhandlingarna om frihandelsavtal med Kanada och USA.

En månad senare, den 8 juni landade FN:s specielle sändebud, Phillip Alston, i Bogotá för att under två veckor observera fallen med de utomrättsliga avrättningarna. Alston ska rapportera för FN om hur den colombianska regeringen och rättvisan klarar av att döma i de här fallen. Regeringen har koncentrerat sina diplomatiska ansträngningar på att hävda att det inte handlar om en statligt sanktionerad politik, utan om enskilda fall inom armén. Människorättsorganisationer vill dock sätta fokus på ett perverst system av priser och ersättningarna som under lång tid använts inom militären.

Pressen från människorättsorganisationerna har gjort att de första rättegångarna mot militärer anklagade för utomrättsliga avrättningar av civila har fått stor uppmärksamhet i landet. Den 14 maj inleddes rättegången mot sex militärer från den 15:e brigaden i Ocaña, som enligt åklagaren ska ha sammarbetat med professionela rekryterare i Soacha för att föra unga män med löften om jobb till Ocaña där de mördats och presenterats som ”döda i strid”. För detta fick soldaterna semesterdagar, gratulationer, kurser utomlands och pengar för ”framgången”.

Carmenza hoppas på rättvisa.

– Jag skulle vilja tala om för Uribe och militären att min son var mycket mer värd än vad de tror, säger Carmenza med säker röst.