– Vi står för en ”nationell” kapitalism och för ett statligt ingripande i vissa sektorer. Men vi kommer inte att förstatliga företag, sade inrikesministern Florencio Randazzo nyligen till nyhetstidningen Clarín.

Det är en bra beskrivning av Néstor och Cristina Kirchners politik. De fördelar statens inkomster någorlunda jämlikt genom olika socialbidrag riktade till låginkomsttagare. Makarna har ett gott förhållande till landsorganisationen CGT men även till en sektor av inhemska företagare. De är mycket kritiska till IMF och vill tämja de så kallade marknadskrafterna, men kapitalismens avskaffande står inte på dagordningen.

Makarna Kirchner har lett Argentina under flera år av hög tillväxt. De förknippas starkt med uppsvinget efter kraschen 2001.

– Regeringen har skapat fler arbetstillfällen och förbättrat sjukvården och utbildningen, säger tidningsförsäljaren Héctor Russo, i Buenos Aires.

Men världskrisen slår mot Argentina och tillväxten har minskat kraftigt. Regeringen betalar en andel av runt 80 000 arbetares lön för att rädda jobb. Makarna Kirchner tror ändå att krisen kan drabba deras röstetal och därmed försvaga deras positioner. Därför lät de flytta fram valdagen fyra månader – situationen förväntas vara värre i höst – och försöker få valet att handla om två politiska modeller: deras starka stat med omfördelning av inkomsterna mot den nyliberala modell som gick i stöpet 2001.

Oppositionen är splittrad. Till höger finns flera företagare med Francisco de Narváez i spetsen. Han har satsat flera miljoner ur egen ficka för att förnya sitt kongressmandat. De Narváez vill minska statens inblandning i ekonomin. Men hans trumfkort är hårdare tag mot brottslingar, en fråga som har hamnat på dagordningen i takt med att argentinarna känner sig alltmer otrygga på gatorna.

Det regerande Peronistpartiet är delat i Kirchneranhängare och högerperonister som Francisco de Narváez. Argentinas vallagar tillåter att partikamrater ställer upp på olika listor, vilket gör att Peronistpartiet kommer att få över 60 procent av alla röster. Om Kirchneristerna tappar sin parlamentariska majoritet kan högerperonisterna slå sig samman med andra oppositionspartier och blockera deras lagförslag.

I mitten finns de liberala Radikalerna. De anklagar regeringen för maktmissbruk och för att inte respektera landets institutioner. Till exempel kräver de att regeringen slutar lägga sig i den statliga statistikbyråns arbete. Néstor Kirchner bytte ut byråns ledning 2007 och krävde lägre inflationssiffror av de nya cheferna. Sedan dess har statistikbyråns ”fantastiska” siffror blivit ett skämt bland argentinarna.

Makarna Kirchner kritiseras även från vänster. Dokumentärfilmaren Pino Solanas, som gjorde den berömda ”Ugnarnas timme” på 60-talet, hävdar att regeringen säljer av landets naturresurser och kräver en ännu starkare stat. Solanas kommer med största säkerhet att ta en plats i kongressen.

Kongresskandidaten Martín Sabbatella, framgångsrik borgmästare i Buenos Aires-förorten Morón sedan tio år tillbaka, kritiserar regeringen för att inte bekämpa korruptionen inom statsapparaten och Peronistpartiet. Offentliga pengar används ofta till partiets valkampanjer och lokala partipampar delar ut socialbidrag, kylskåp och spisar till fattiga väljare i utbyte mot röster. Sabbatella deltar i den alternativa och mer demokratiska landsorganisationen CTA:s satsning på politiken.

Än så länge har både Sabbatella och CTA svårt att nå ut, kanske just på grund av att de saknar ett nät av lokala partifunktionärer som kan strö pengar över väljarna.

Misstron mot politiker är stor i Argentina. Många rycker uppgivet på axlarna och säger att de flesta är korrupta och inte håller vad de lovar. Årets valkampanj har knappast bidragit till att öka förtroendet mellan väljare och makthavare. Det har mest handlat om vem som ska slå sig samman med vem i de olika politiska allianserna – varav flera riskerar att spricka dagen efter valet. Djupare diskussioner om viktiga frågor har uteblivit.