Fria Tidningen

Skildring av krigets eroderande fasor

Ett par dagar efter Irakkrigets början 2003 sitter femtonårige Omar intill vägkanten i Diyala öster om Bagdad. Han är indränkt i sin familjs blod och gråter hejdlöst. En grupp amerikanska marinsoldater står bredvid en sönderskjuten buss som bland andra Omars familj åkte i. Soldaterna hade order om att stanna alla bilar och skrek ”stopp!” och sköt varningsskott när minibussen närmade sig.

Kanske förstod inte Omars familj instruktionerna, kanske var soldaterna panikslagna över att det sprang omkring självmordsbombare i närheten som när som helst kunde spränga dem i bitar. Kanske förstod man inte varandra.

Soldaterna öppnade eld mot minibussen och Omars pappa, mamma, syster och bror massakrerades. Tvåårige Ali blev skjuten i huvudet. Vad skulle vi ha gjort, muttrade en av marionsoldaterna.

Historien återberättas av New York Times krigskorrespondent Dexter Filkins i boken Krig utan slut, där han rapporterar från krishärdarna Afghanistan och Irak. Boken är knappast en analys över det politiska läget i de bägge länderna; snarare handlar det om krigets råa vardag och de gigantiska kulturklyftor som uppstår mellan ockupationsmakt och befolkning.

Filkins reportage är träffsäkert och skoningslöst. Blandningen ter sig högst absurd: ena dagen gatustrider och kulregn, nästa dag en joggingrunda längs Tigris. Framför allt lyckas Filkins framhålla hur svältfödda de amerikanska soldaterna är på kunskap om landet de invaderar och ska upprätta en demokrati i. Språket är ett monumentalt hinder: när en amerikansk soldat inte kan kommunicera med medborgarna blir han en hotfull och skrämmande fiende, trots alla välmenande avsikter.

Filkins kastar sig utan att tänka på sin egen hälsa rakt ut i gatustriderna, till exempel vid invasionen av Fallujah. Bilar sprängs, hus jämnas med marken, och Dexter Filkins är säker på att han kommer att dö.

Filkins gärning är beundransvärd och hans berättelser står för sig själva: som när de amerikanska soldaterna i Irak lyssnar på AC/DC i stridsvagnen, samtidigt som kvarteren framför dem faller i spillror.

Det är alltså en fantastisk skildring av krigets eroderande fasor, från såväl soldaters som vanliga medborgares perspektiv. Och samtidigt ett bevis på hur undermålig den dagliga krigsrapporteringen egentligen är, med sitt ensidiga fokus på tid, plats och antalet döda, istället för sammanhang och berättelser. Därför är Krig utan slut en ynnest att läsa.

Fakta: 

<h2>Krig utan slut<br>Författare: Dexter Filkins <br>Förlag: Albert Bonniers</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tröttsamt patriotiska ballar av stål

Det är snart sju år sedan George W Bush gick i klinch med det internationella världssamfundet när han av dunkla skäl invaderade Irak. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattar att över en halv miljon människor har dött till följd av kriget. Saddam Hussein avsattes och avrättades, Bagdad och diktaturen föll.

”Synd att vi inte hann spränga mer”

Spräng den förbannade kultureliten, skaldade Bruno K Öijer under sin ungdoms uppror. Över 30 år senare står han på Södra teatern i Stockholm och misströstar för att han inte hann spränga mer – och möts av väldiga applåder.

Krönika: Krig med ett leende

USA:s nye president är inte en fredskandidat. Han utesluter inte militära medel mot Iran och vill trappa upp kriget i Afghanistan. När nu världen jublar över Barack Obamas seger vill Pierre Gilly påminna om att amerikanska presidenter alltid tvingas anpassa sin politik efter det militärindustriella komplexets behov.

Fria.Nu

Bush och Blair på de anklagades bänk

Det märks att Tariq Ali är arg när han skriver. Han är till och med riktigt arg. Och efter att ha läst Bush i Babylon är det svårt att inte erkänna att det finns fog för hans ilska. De brott som västvärldens ledare begått mot det irakiska folket är till synes omöjliga att försvara – särskilt som västvärldens ledare inte erkänner dem – och historien om det oljerika landet där civilisationen en gång föddes är i de flesta avseenden en sorglig sådan.

© 2026 Stockholms Fria