Efter senaste diktsamlingen Svart som silver har han turnerat flitigt och alltid dragit fulla hus.

Förvisso är det inte underligt, för snabbt blir man varse om att Bruno K Öijers poesiframträdanden inte liknar några andra. Så när han kliver fram på scenen på Södra teatern är stämningen full av förväntan.

Som vanligt är Öijer iförd svarta kläder, boots och en hatt över det gigantiska virrvarret till hår.

Scenljuset skiftar i lila, blått, rött och grönt men ingenting lyckas överträffa poesins lyskraft. Bruno K Öijer har en förmåga att spränga gränser mellan sig själv och publiken, mellan dröm och verklighet. Under den drygt två timmar långa föreställningen öser han ur sig dikter som sträcker sig över hela hans författarskap och de drygt 400 åskådarna lyssnar andäktigt.

Före varje dikt känner han in rummet, han fastnar med blicken och gestikulerar med händerna.

Sedan river han loss: orden tar fysisk form och förvandlas till ett aldrig sinande bildflöde. Öijer – som kan alla dikter utantill – reciterar med en närvaro utan motstycke, pauseringarna liksom tonhöjningarna är perfekta.

Han avslutar varje dikt med ett sedvanligt ”yes” eller ”yeah” – ungefär som en målgest.

Det är en dubbelbottnad Öijer som framträder. Å ena sidan finns där den upproriska och agitatoriska poesin som i dikten Sky av lögn där han ser riksdagshuset försvinna som ett grått, meningslöst damm och in virvlar nyfödda, friska löv. Å andra sidan finns den kärleksfulla poeten som med varm och lätt hand framkallar suggestiva bilder, likt öppningsdiktens inledning:

om mig finns nedtecknat

att jag som barn stack in mina armar

i askträdets skugga

och drogs till vinden

Öijer omkullkastar riksdagshuset, kulturindustrin och bankerna. Han kan inte förstå hur direktörerna vågar plocka ut bonusar när ”deras företag sjunker som Titanic”.

Hela tiden möts han av befriande skratt och bifallande applåder som om han förmår uttrycka något som alla tänker men inte säger. Han kastar våg efter våg av manisk ordkraft mot publiken och inte ens jag som sitter längst bak lyckas undgå trycket.

Efteråt uppfylls man av tomhet. Den anarkistiske drömmaren har tecknat en värld främmande den vi lever i.

Kanske är det också poesins viktigaste lärdom: den om att inga gränser finns.