Jag har i det längsta dragit mig för att skriva kritiskt om den prisbelönta journalisten Cordelia Edvardsson som fått personifiera den eftertänksamma reflektionen om judarnas lidande, men även om palestiniernas situation. Hon är ju så humanistisk som det över huvud taget är möjligt att vara för en sionist, med de begränsningar som däri ligger. Självklart är hennes perspektiv färgat av personliga erfarenheter från Auschwitz med mera, som förorsakat ett livslångt trauma hos så många judar. Edvardsson är, liksom de flesta andra med dessa erfarenheter, angelägen att påminna om de nazistiska förbrytelserna mot judarna, så att de inte ska upprepas – får vi anta – även mot andra än dem själva?

Cordelia Edvardsson har nu upprepade gånger i sin kolumn i SvD uttryckt besvikelse över att medkänslan med andras pågående lidande förminskar judarnas historiska lidande. Trots risken för ett reflexmässigt ramaskri från våra svenska israelkramare, vill jag något kommentera detta. Skälet är att Edvardssons kolumner ger intrycket att judar skulle vara mer värda än till exempel palestinier. En rasistiskt orienterad uppfattning som jag inte delar.

Den 20 november 2008 skrev Edvardsson på temat ”Vi, de överlevande, har överlevt oss själva” i sin torsdagskolumn i SvD. Det är en betraktelse om en stor besvikelse. Besvikelsen över att ”vi de överlevande” osynliggörs och att inte DN uppmärksammat en av alla de personliga berättelserna av judar från Nazityskland. Cordelia Edvardssons kolumn avslutas med det cyniska utropet: ”Hit med några nya, fräscha folkmord i stället.” Underförstått – om det på judarna nu inte längre duger…

Kära Cordelia, det behövs inga ”nya, fräscha folkmord”. Det finns redan ett – det sedan 1948 pågående folkmordet på palestinierna. Där judarnas skuld är jämförbar med den du i din kolumn tilldelar tyskarna. Har du glömt det, eller har judarna totalentreprenad på att vara offer och därför alltid moraliskt rättfärdiga som bödlar?

I diskussionen efter Israels Gazamassaker, som ironiskt nog startade strax efter det att Edvardsson efterlyst ”några nya fräscha folkmord”, upprördes hon återigen. Inte över Israels systematiska förstörelser av moskéer, sjukhur och skolor, samt användande av fosforbomber och regelrätta avrättningar mot försvarslösa civila i världens största utomhusfängelse. Nej, det som upprörde henne var jämförelserna mellan denna massaker med Tysklands av judarna i Warszawas getto. ”Hur kan denna grymma skändning av de mördade (judarna, min anm) försvaras?”, frågar hon.

Så blir den historiska lärdomen av Holocaust, inte att detta icke må upprepas mot även andra, utan att hänvisningen till själva upprepningen innebär att ”De mördade (judarna, min anm) skändas i ett gement pr-krig”, som hon skriver i rubriken till sin kolumn i SvD den 26 mars 2009.

Personligen är jag glad över att ha befriat mig från den mentalitet som detta är ett uttryck för.