Men i skuggan av Reinfeldts popcornparty presenteras en rå och hårdsmält politik. Bara en dryg vecka efter att regeringen tillträtt blev det tydligare än någonsin vilka som är bjudna till de närmaste fyra årens kalas, och vilka som ska städa efter och dessutom finansiera det.
Med den i veckan framlagda budgeten tar det nya arbetarpartiet i mångt och mycket vid i det gamla arbetarpartiets spår. Huvudinriktningen på alliansens politik är i stora drag densamma som under de fyra senaste rödgröna åren. Mer till dem som har, på bekostnad av dem som inte har. Och mer statlig kontroll och förmynderi. Det finns dock en skillnad i tempo i omfördelandet av resurserna och hur hårt de slår mot de fattiga.
Kanske var det så att Borg passade på när popcornpartyt tog bort fokus från politiken och när det är fyra år tills en ny toastmaster ska utses. Borgs tillställning liknade mest en omvänd Karl-Bertil Jonssons-jul. Presentlistan bestod bara av gåvor till dem som redan har allt de kan önska sig. Här är ett litet axplock på hur fel det kan bli.
Det är inte fel, som många vänsterdebattörer nu basunerar ut, att minska subventionerna av museibesök. Nej, det är till och med rätt att staten inte ska gynna viss kultur på bekostnad av annan, och på det sättet styra vårt kulturliv. Men det blir fel om man samtidigt omöjliggör för stora delar av befolkningen att betala entréavgiften. Ett borttagande av gratisentrén på museer blir bara riktigt om pengarna som sparas hamnar hos dem som har minst. Om de som har minst därmed får en inkomst som gör att de faktiskt, om de vill gå på museum, kan betala entrén. Då får de, precis som de rika i dag, möjlighet att välja mellan museer och andra saker. Men Reinfeldt och Borg gör precis tvärtom. De tar pengar från de fattigaste och museisubventionerna och ger till de rikaste. Det är klasspolitik av bästa snitt.

Det är inte fel att sänka skatterna på arbete. Nej, det är till och med rätt om det görs för dem som har minst. Men det är helt fel när det görs för de rika, eller för vissa tjänster som bara medel- och överklassen kommer att kunna ta del av. När sänkt sjukpenning får finansiera hemhjälp för de rika – då är det ren och skär klasspolitik.
Det är inte fel att minska antalet myndigheter och minska den statliga byråkratin. Nej, det är rent av rätt att minska staten och dess makt. Det behöver inte ens vara fel att lägga ner Djurskyddsmyndigheten. Men att lägga ner den enda myndigheten som har ansvar för de i samhället värst utnyttjade, utan att göra något annat som kan förbättra deras situation, är rent och skärt förtryck.
Det behöver inte vara helt fel att försöka underlätta för folk att få arbete. Nej, det är till och med rätt att möjliggöra till exempel deltidsarbete. Men det är helt fel att straffa och jaga dem som inte kan eller vill ta Borgs låglönejobb, genom att sänka deras ersättningar. Och det är helt fel att försöka skapa fler jobb bara för att sysselsätta folk. Det är inte en politik för frihet, utan det är totalt förmynderi.

Vi behöver inte jobba mer, vi behöver jobba mindre. Att tvinga folk in i arbete och sänka ersättningen för dem som har minst skapar ett sjukt samhälle. Ett samhälle där allt fler slås ut på grund av pressen och stressen. Ett samhälle där bara de besuttna får chans till ett drägligt liv.
Vi behöver inte subventionerade museibesök, subventionerad hemhjälp och en massa statliga myndigheter. Vi behöver däremot en trygg inkomst. En villkorslös medborgarlön som går att leva på skulle vara ett stort steg från dagens sjuka stress- och konsumtionssamhälle till ett frihetligt samhälle där alla får möjlighet att forma sina liv till något festligt.
Vi behöver borgerlig förtryckarpolitik lika lite som vi behöver socialdemokratisk dito. Vi behöver frihet och solidaritet. Vi behöver lika lite ett partaj för den borgerliga eliten som vi behövde det för den rödgröna elitröran. Vi behöver fester för alla.