I veckor har media rapporterat om bråk och stök, främst nattetid. Det har förekommit stenkastning, bilar har stuckits i brand och den allmänna ordningen har störts. Igen. Debatten pendlar mellan två ytterligheter, det ena lägret hävdar att motstånd alltid är rätt, det andra hävdar att det är ett ordningsproblem som bör lösas med fler poliser med bättre utrustning.

När ytterligheterna får bestämma debatten upphör samtalet. Så ser det ut när det gäller Israel-Palestinakonflikten och samma misstag håller på att begås i diskussionen om Högsbo, Biskopsgården och Angered.

Men det finns minst fyra perspektiv och berättelser: den som tänder på bilen, den som släcker elden, bilägaren samt den person vars nattsömn störs av sirentjutet. I stort sett alla inblandade känner sig ledsna, missförstådda och kränkta. Det krävs ett samtal där alla får berätta just sin historia, där man blir tagen på allvar och verkligen lyssnad på. Nu möts rösterna i monologer och det uppstår inget samtal.

Frågorna är många: Vad är det som har hänt? Vem har gjort vad? Har det skett en ökning från förra hösten? Är det värre än förut? Har det stängts några fritidsgårdar? Har polisen fått nya direktiv? Är det ungdomsbus eller organiserad brottslighet? Hur hänger detta ihop med ungdomsarbetslösheten och den ekonomiska krisen? Svaren är komplexa och motstridiga. För problemet är betydligt mycket större än att det går att lösa med enbart fler beväpnade poliser. Eller utegångsförbud, för den delen.

Inte heller forskarnas svar är entydiga. I Göteborg har sociologen Micael Björk följt polisens arbete i förorten. Den bild han ger i sin bok Gängbekämpning skiljer sig från den analys som Ove Sernhede, vid Institutionen för kulturvetenskaper, gör.

Björks forskning fokuserar på hur polisen ser på problemet och drar flera paralleller till den organiserade brottsligheten. Sernhede däremot möter ungdomar och lyssnar till deras berättelser. De handlar om marginalisering, utanförskap och trakasserier av just polisen. Välfärdsstatens politik har bytts ut mot en kontrollerande stat som mer ägnar sig åt övervakning än omfördelning.

Dock räcker det inte med den forskning som görs i Göteborg för att förstå vad det är som händer och i vilket globalt sammanhang det ska placeras in. I dagarna utkom Michael Hardts och Antonio Negris bok Commonwealth. Den handlar om att staden är den plats där politik skapas. Metaforen hänvisar till att den moderna arbetarrörelsen skapades kring fabriken, medan dagens framväxande sociala rörelse har staden som sitt fysiska rum. Konfrontationen mellan de som har makten och de som är maktlösa blir då en kamp om det offentliga rummet i staden.

Med en rad exempel visar de på att det som händer i Göteborgs förorter i dag kan läsas in i en större global berättelse. Det handlar om Los Piqueteros i Argentina, konfrontationerna i Paris miljonprogramområden eller förra höstens tumult i Aten. Det handlar om enskilda händelser (misstag eller övergrepp från ordningsmaktens sida) som leder till spontana aktioner av missnöje som sedan övergår i mer traditionell kamp. Från början är aktionen spontan, oorganiserad och opolitisk, för att sedan skapa ett politiskt tryck på grund av den massiva uppmärksamheten.

I bästa fall har en ny fråga kommit upp på den politiska dagordningen och därifrån ligger vägen öppen mot förändring.

För förortens problem finns inte på den politiska dagordningen om det inte händer något uppseendeväckande. Beatrice Ask eller Sven-Otto Littorin åker inte till Hjällbo eller Biskopsgården och tar debatten om sin politik innan frågan finns på agendan.

I den berättelsen kan det som händer i dagens Göteborg förstås och förklaras. Som en kamp för att göra sin röst hörd. Som ett embryo till politisk förändring. Som en del av en större global berättelse om politikens former och möjligheter.

Om vi tittar på staden Göteborg statistiskt sätt mår staden ganska så bra om man använder medelvärdet på inkomster, utbildning etcetera. Medelvärdet är dock ett dåligt mått i detta fall. Om vi tittar på staden stadsdel för stadsdel är pengar, utbildning och livschanser mycket ojämnt fördelade.

Om göteborgarna ska gå en ljus framtid till mötes måste staden byggas ihop, geografiskt och mentalt. Krigsrubriker och skräckpropaganda är det sämsta sättet att överbrygga stadens mentala klyfta. Det behövs ett fördjupat och respektfullt samtal där olika berättelser kommer fram, debatteras och lyssnas på.