Det finns en tendens att klumpa ihop aktivistgrupper på vänsterkanten. Såväl i media som i mötet med allmänhet och polis upplever aktivister att de får stå till svars för vad andra grupper gör. Men grupperna skiljer sig åt vad gäller organisering, historia, syfte och aktionsmetoder.

Vissa försöker vara så hemliga som möjligt, medan andra arbetar hårt för att få uppmärksamhet. En del har regelverk och plattformar, andra nätverk är löst sammansatta och beslutar om metoder inför varje aktion. Vissa kallar sig anarkister, socialister eller något annat och andra väljer att inte skriva under någon viss ideologi. De som allmänheten ofta har svårast att förstå är de som använder olagliga metoder. Att bryta mot lagar, regler eller normer på det sättet går ofta under begreppen direkt aktion eller civil olydnad.

Grupperna ligger på en fallande skala från de aktivister som använder våld mot människor, via dem som använder våld mot egendom till dem som endast använder helt fredliga metoder.

Kritiker menar att olagliga aktioner stör den allmänna ordningen eller att det är ett hot mot landets säkerhet. Men att låta bli att agera kan även det vara ett hot mot demokratin, enligt Stellan Vinthagen, lektor i sociologi vid Högskolan i Väst.

– Civil olydnad är en demokratisk grundbult. Att folk står upp för sådant som de inte tolererar är en del av att vara en demokrati. Civil olydnad är inte något marginaliserat fenomen som GP och DN ofta vill få det till: att det handlar om ungdomar som kastar sten. Det visar på bristande insikt i hur metoden har använts historiskt.

Att bryta mot lagar och regler för att visa på missförhållanden är inte någonting nytt. Mahatma Gandhi är en av de mest kända förespråkarna och utövarna av civil olydnad, men begreppet användes även innan hans tid. Direkt aktion är ett lika gammalt begrepp.

– Ofta tänker man att civil olydnad används av en viss politisk grupp, men historiskt sett har det använts av liberaler, socialister, anarkister, miljöaktivister, feminister... alla möjliga, säger Stellan Vinthagen.

I Göteborg har utövandet av direkt aktion gått i vågor. Den senaste tiden har en ockupationsvåg dragit över staden, och likadant var det i slutet av 80-talet. En av de aktiva då var Ann Ighe, hon berättar att det fanns en mer fungerande dialog mellan ockupanter och makthavare på den tiden.

– Politikerna tog debatten då, det gör de inte i dag på samma sätt. Vi blev inbjudna till kommunhuset för att fika och diskutera och man kan tycka att vi var köpta, men vi fick ändå till exempel Ungbo som ett direkt svar på ockupationerna. I dag är linjen att ”vi pratar inte med er för ni gör någonting olagligt” och det tror jag är en dum taktik, säger hon.

Motståndet mot dialog finns i dag även hos aktivisterna. En del vill föra sin kamp i fred från etablissemanget, medan andra skulle vilja men är rädda för att bli tagna av polis eller för hot från nazister. Medieskyggheten kan ibland skapa mytbilder kring aktivisterna. Antifacistisk Aktion, AFA, är en grupp som oftast väljer att inte framträda i media, men som ändå brukar omskrivas. En internetsökning på nätverkets namn ger främst träffar som handlar om hot och våld. Och det görs många försök att förklara deras och andra gruppers val av metoder. I debatten sägs det ibland att aktivister genomför aktioner för att det är häftigt eller roligt, och inte på grund av politiska motiv.

Med det argumentet köper inte Stellan Vinthagen.

– De som är kritiska mot politisk aktivism tappar ofta ett viktigt faktum: att aktivisterna tar en stor risk. Det gör man bara om det gäller frågor som man tycker är riktigt viktiga. Oftast handlar det om mänskliga rättigheter, fred, överlevnad, frihet eller kamp mot en diktatur. De som inte använder civil olydnad är de som inte har problem med maktordningen.

– En viktig aspekt är att normbrytandet inte alltid handlar om lagbrott. Ibland frikänns aktivisterna i rättegång och det innebär att man har gjort en betydande sak: man har visat att något som allmänheten föreställde sig var olagligt egentligen var lagligt, säger Stellan Vinthagen.

Förra veckan skrev FRIA om ett sådant exempel. Då dömde Miljödomstolen till Greenpeace fördel gällande en aktion där miljöorganisationen sänkte stenblock i Kattegatt för att förhindra trålfiske.

Inom den utomparlamentariska vänstern pågår en ständig diskussion om den egna och andra gruppers metoder. Ofta strävar man efter liknande mål, men använder olika medel. FRIA har valt att prata med tre olika nätverk, vars gemensamma nämnare är att de använder olagliga metoder för att nå politiska mål.