– Avhandlingen undersöker vilken roll de kvinnor som tagit del i de officiella israelisk-palestinska fredsförhandlingarna har spelat och hur de upplevt den, berättar Sarai.

Ambivalensen var tydlig: alla kvinnor beskrev en inspirerande och frigörande upplevelsen av att ha deltagit i en historisk politisk process, parallellt med en känsla av stor besvikelse eftersom arbetet inte ledde till ett slut på konflikten. Misslyckandet är så djupt att vi i dag inte ens kan föreställa oss att verkligheten kunde vara annorlunda. Vi feminister som deltagit i den här processen måste fråga oss själva om vårt engagemang lönat sig eller inte.

Yvonne från Jerusalem var en av de kvinnor som startade Women in Black i januari 1988, några månader efter den första intifadans utbrott. Hon berättar om en stormig period, full av engagemang och en känsla av att kvinnorörelsen verkligen kunde göra skillnad.

– Det var första gången som feminister gick ut och demonstrerade i frågor som rör säkerhet och fred, berättar hon. 

– Folk spottade på oss. ”Arabhoror, ni är horor till Arafat”... vi härdades med tiden, men för nya kvinnor var det hemskt jobbigt.

– Bäst var ”jävla flator, gå och knulla med Arafat”, inflikar en tjej.

– Ändå fanns det ingen som helst gemensam syn på hur en politisk lösning skulle se ut eller hur vi skulle förhålla oss till PLO, fortsätter Yvonne.

Det enda slagordet var ”Avsluta ockupationen”. Faktum är att regeringen erkände PLO innan Women in Black gjorde det, även om andra feministiska protestgrupper samarbetade med PLO-aktivister och öppet stödde en tvåstatslösning.

– Jag trodde aldrig att vi skulle kunna åstadkomma en förändring, säger Edna, också Women in Black-aktivist. Det handlade främst om att vägra att acceptera situationen, att våga säga nej.

Under Osloåren koncentrerades ansträngningarna på dialog- och samhällsprojekt med fokus på diskriminerade kvinnor i det israeliska samhället, till exempel invandrare, palestinskor och lesbiska. Samarbetet med den palestinska kvinnorörelsen var sporadisk – en normalisering var omöjlig så länge ockupationen pågick. Den andra intifadans utbrott år 2000 kom för de flesta som en total chock.

Dalit berättar om sina erfarenheter från en stor demonstration nära Ramallah på senhösten år 2000.

– När militären väldigt snabbt satte in tårgas och batonger så var vi helt oförberedda. Många kvinnor kom inte tillbaka, medan de som stannade kvar radikaliserades och marginaliserades, säger hon

– Misslyckande eller inte – utan er skulle jag inte kunnat göra en hel del av vad jag gör i dag, säger Nisrin, palestinska från den lesbiska organisationen Aswat. Men det här är ett israeliskt problem. Varför är det viktigt att vi som palestinska kvinnor deltar i den här diskussionen?

Två timmars intensiv politisk och identitetsrelaterad (judisk-europeisk, judisk-orientalisk, palestinsk och lesbisk) diskussion senare stöter jag på Michal i köket.

– Det här är inte navelskådande, säger hon. 

– Det här är att gräva i inälvorna. Jag orkar inte mer.

Jag förstår henne. Samtidigt njuter jag av varje sekund. Det finns få ställen där jag känner mig så välkommen och accepterad som på Isha. Och som andningshål och ett ställe där kvinnor kan tanka energi och inspiration är organisationen oumbärlig. Innan jag går passar jag på att äta lite choklad- och marängtårta med veteranaktivisten Hannah Safran.

– Du hörde Nisrin, säger Hannah belåtet. 

– För mig är hon beviset på att vårt arbete inte varit förgäves. Och lite måste vi väl lämna över till nästa generation också?

Arbetet är inte slut.