Många förtjänar fredspriset mer än Barack Obama
Så många kämpar för fred och mänskliga rättigheter med risk för sina liv. Då är det märkligt att ge Nobels fredspris till ledaren för världens största krigsmakt. Men kanske kommer Barack Obama trots allt i efterhand visa sig vara en värdig pristagare, skriver Ivar Arpi.
Ännu en amerikansk president har nu fått Nobels fredspris. Tidigare har Nobelkommittén i alla fall haft den goda smaken att belöna dem efter att de faktiskt har uträttat något. Jimmy Carter fick det först 2002 efter att ha ägnat livet efter presidentskapet åt att främja mänskliga rättigheter. Det är därför anmärkningsvärt att nomineringen av Barack Obama lämnades in bara elva dagar efter att han svurits in.
Kommittén vill med priset förmå Obama att leva upp till sin vackra dagordning om ett bättre klimat, nedrustning av kärnvapen och en fredslösning i Mellanöstern. Priset ska ge momentum till hans målsättningar, vilket Obama själv tolkade det som i sitt tacktal. Något han faktiskt hunnit med att göra är att återigen låta multilateral diplomati bli en del av amerikansk utrikespolitik, det senare något som George W Bush mest tyckte var löjligt.
Den multilaterala diplomatin är självklart ett steg i rätt riktning. Samtidigt är det så många som mer än Obama förtjänar fredspriset, som de som kämpar i gräsrotsrörelser runtom i världen, som mot alla odds och med risk för sina liv ändå arbetar för fred och mänskliga rättigheter. Ett bra exempel är människorättskämpen Mutabar Tadjibaeva, som kritiserade den uzbekiska statens handlande under Andijan-massakern år 2005 då militären mördade över 1 500 personer, vilket kan jämföras med massakern på Himmelska fridens torg 1989. Mutabar Tadjibaeva satt på grund av sin kritik fängslad under horribla förhållanden fram till år 2008 då hon efter starka påtryckningar från omvärlden blev frigiven. När hon besökte Sverige i höstas klargjorde hon att hon direkt skulle återgå till arbetet för mänskliga rättigheter.
Liknande historier finns i Ryssland, Kina, Colombia, ja över hela världen. Världen över blir politiska aktivister fängslade för att de kämpar för människans friheter och rätten till ett drägligt liv. Så varför ska då ledaren för världens i särklass största krigsmakt och kärnvapenarsenal belönas med fredspriset? Det är lätt att förstå att många upprörs av det. Det måste finnas en gräns för hur långt man kan tänja definitionen för vad ”fred” betyder.
Om nu Nobelkommittén ville främja en pågående process istället för ett mål man faktiskt uppnått, varför då belöna en amerikansk president? Även om Obama så sakteliga börjar ta hem trupperna från Irak återstår trots allt en lång och mödosam väg. Samtidigt överväger han att skicka 40 000 nya soldater till Afghanistan, där striderna snarare tilltagit den senaste tiden. Huruvida konflikten i Afghanistan ska kategoriseras som fredsfrämjande eller rent krig verkar svårt att avgöra. En del menar därför att Nobelkommittén i princip har främjat krig.
Till skillnad från den gängse uppfattningen i Europa anser många i USA att demokraternas utrikespolitik är deras svagaste kort. Risken med att Obama fått motta ett fredspris så tidigt under sin mandatperiod är att han kanske extra tydligt måste visa att han inte räds att ta i med hårdhandskarna. Priset kommer säkert inte heller att ge honom större auktoritet i ögonen på hårdföra ledare som Ahmadinejad eller Putin. Kanske kommer det tvärtom att motverka hans syften.
Den Messiaskult som byggts upp runt Obama är fullt förståelig, särskilt med tanke på allt som Bush ställde till med. Men det sätter orimligt stor press på en enda person. För det är viktigt att komma ihåg att Barack Obama först och främst är USA:s president, inte världens frälsare. USA är trots allt USA, det finns vissa saker som alla presidenter måste förhålla sig till oavsett sina egna agendor. Och låt oss komma ihåg att den nya eran av ansvar och hopp som Obama har lagt de första byggstenarna till också innebär att andra länder måste börja axla ett större ansvar.
Nelson Mandela. Dag Hammarskjöld. Martin Luther King. Dalai Lama och Kofi Annan förtjänade sina pris. Ja, även Woodrow Wilson, den amerikanske presidenten under första världskriget, förtjänade fredspriset trots att vi vet hur det gick efter 1919. Den typen av pristagare har alldeles tydligt verkat för fred och frihet. Men eftersom även krigshökar som Henry Kissinger har fått priset borde man kanske ha haft lite lägre förväntningar på nomineringarna.
Obama kommer kanske i efterhand visa sig ha varit en värdig pristagare. Förhoppningsvis kommer priset inte att ligga honom i fatet framöver. Det vore synd när hans dagordning är så späckad av högt satta mål.
