Klimaxaktivister har lobbat hela hösten för att få människor i Uppsala att åka till Köpenhamn. Detta för att visa att det är många som är engagerade och vill protestera mot den rådande ordningen.
– Vi hoppas på att Köpenhamn kan bli som ett Seattle för klimatrörelsen, säger Mikael Skärlund från Klimax i Uppsala.

Jenny Jakobsson, Anna Brittesland och Mikael Skärlund, är alla engagerade i Klimax. Vad de framförallt hoppas på ska ske i Köpenhamn är att sydländerna får gehör för sina krav och att västvärlden tar sitt ansvar för att minska sina utsläpp. Det handlar inte om klimatbistånd, säger de, det handlar om att betala tillbaka en miljöskuld och att hjälpa u-länderna att inte gå i samma fotspår som väst.

Nätverkets huvudmål är att samhället ska ställas om på ett sätt som inte baseras på användning av fossila bränslen. Att avtalet som tas fram i Köpenhamn, inte kommer att rymma allt detta, är Jenny, Anna och Mikael eniga om.
– Vi satsar på toppmötet i Mexico nästa år, där det är troligare att det blir ett bindande klimatavtal säger Jenny Jakobsson.
– De som har möjlighet att åka till Köpenhamn bör göra det för dem som inte har samma möjlighet, fyller Anna Brittesland i. Jag hoppas på att Köpenhamn blir ett startskott för en större rörelse, en ny medvetenhet om klimatproblem med en global samverkan.

Klimax vill göra Fredrik Reinfeldt och hans regering medvetna om att de måste driva på processen och inte bara vara nöjda över att det blir ett avtal, utan att även titta på resultatet.
– Det är ju val nästa år, det är viktigt att försöka arbeta mot klimatfientliga åsikter på alla håll, säger Jenny Jakobsson.

Efter Köpenhamnsmötet kommer de att engagera sig i den lokala valrörelsen. Arbetet mot ett civilflyg på Ärna Flygplats fortsätter, de vill även jobba för att cykelvägar ska prioriteras istället för biltrafik.
– Det handlar inte bara om Köpenhamn. Klimatproblemen kommer inte att lösas där, det kommer inte att lösas under min livstid heller. Det är en livsgärning som man får leva med, säger Mikael Skärlund.

Även 100 personer från föreningen Klimataktion bussas till Köpenhamn, 35 personer av dessa är från Uppsala.
– Jag hoppas på ett uppvaknande i Köpenhamn. Det behövs en mental omställning. Vi vill visa att vi är en folklig kraft som vill agera och ta klimathotet på allvar. Vi vill visa att det finns en svensk spirande klimatrörelse som ger tydliga signaler om att många vill ställa om, säger Mikael Malmaeus från Klimataktion i Uppsala.

Allra mest hoppas Mikael Malmaeus att det ska uppnås ett B.R.A. – Bindande, Rättvist och Ambitiöst – klimatavtal i Köpenhamn, från organisationens sida innebär det att minska utsläppen av växthusgaserna med 40 procent till år 2020 och att 1 procent av BNP ska gå till klimatbistånd.
– Men det kommer inte att bli ett B.R.A. avtal. Snarare ett halvbra eller halvdåligt, kanske jag skulle uttrycka det. Om världens länder tar på sig en minskning på 5 procent av växthusgaserna så har de skrivit på en självmordspakt. Det är inte acceptabelt.

Föreningen har länge fokuserat på klimattoppmötet i Köpenhamn genom att arrangera föreläsningar och aktioner i Uppsala under hösten. Men de har ännu inte lyckats bli den breda folkrörelse som de hoppats på. Det har varit svårt att nå ut till folk. En av anledningarna tror Mikael Malmaeus är att politiker inte gynnar ett aktivt engagemang hos medborgarna, folk är vana vid att beslut fattas långt bort, som i Bryssel eller Köpenhamn.
– Det är alltid någon annans ansvar när det kommer till klimatet. Sverige skyller på USA, USA skyller på Kina, Kina skyller på den rika världen. Medborgarna skyller på politikerna, politikerna säger att de inte kan bestämma åt folket och att folket måste välja själva. Medborgarna blir främst identifierade som konsumenter som vill veta vad de ska köpa för att rädda klimatet.

Men man kan samtidigt inte göra allt själv som enskild individ säger Mikael Malmaeus som menar att forskning visar att varje person bara kan minska sin egen klimatpåverkan med 20 till 30 procent. I teorin kan man göra massor, fast i praktiken är det svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop.
– Det handlar inte om ett val att satsa på lösningar på det globala eller lokala planet, tvärtom. Det är viktigt att mobilisera krafter lokalt, det är viktigt att visa vad som kan göras i Uppsala säger Mikael Malmaeus.

Detta menar han kan göras exempelvis genom att möta politiker från olika partier, kommunens miljöstrateg och representanter för Vattenfall för att ge konkreta förslag; att satsa på cykelväger istället för biltrafik, samordna bilpoler, införa ett ransoneringsystem för koldioxid och investera i elbilar.

Klimataktion vill visa att politiska lösningar inte behöver vara så svåra. Det gäller istället att försvåra för folk att ta bilen och ge cyklar och gångtrafik företräde. Trafiken är ett konkret exempel, men samma sak gäller med livsmedel. Köttkonsumtionens miljöpåverkan kan exempelvis kopplas till att det serveras mer vegetarisk mat i skolan. Mikael Malmaeus tycker att man redan i skolåldern ska få lära sig att det inte krävs kött för att en måltid ska vara komplett.

Mikael Malmaeus känner att organisationen egentligen borde fokusera mera på lokala lösningar i Uppsala, men att de istället tvingas fortsätta engagera sig i internationella förhandlingar även under 2010. Liksom Klimaxaktivisterna tror han inte på ett bindande avtal i Köpenhamn, utan att det kommer att ske på något av de efterföljande toppmötena i Bonn eller Mexico City.
– Men om mindre städer kan besluta sig för att ställa om sig till att bli fossilfria, så banar det vägen för att göra det även i större skala. Sundsvall har exempelvis tagit beslutet att vara fossilfria inom ett par decennium, säger han.