Alla som känner för att syssla med att uppfinna stadsrummet med vägledning bara av föreställningar om estetisk harmoni och förnuft, borde rådas att stanna upp och begrunda att människor aldrig kan bli goda genom att blott följa någon annans goda yrkanden eller planer.

–Zygmunt Bauman

För drygt ett år sedan brändes kulturhuset Cyklopen i Högdalen ner. Sedan dess har vi i Kulturkampanjen planerat, demonstrerat, provat, letat mark och haft flera möten med beslutsfattande tjänstemän och politiker. Samtidigt har en ny ockupationsvåg i Sverige tagit fart.

Inte sällan banaliseras en sådan här kamp i det offentliga samtalet, det blir ofta förvrängt till att handla om ett gäng ungdomar (hur länge är man ungdom egentligen?) som vill ha en plats att vara på. Ett förringande och marginaliserande, men framför allt en träaktig vinkel på en rörelse som väcker flera intressanta frågor. För visst kan det handla om att ha en plats att vara på; ibland även att sova på, att dansa i, att få lyckas och misslyckas i, men detta är bara en av många frågor man kan dra ur kampen om dessa fristäder.

En intressantare diskussion skulle ta sin utgångspunkt i visionen om staden: Vad ska vi använda den till? Vilka ska rymmas i den? På vilket sätt gör vi det? Vi i Kulturkampanjen tror till exempel på en stad där folkets intressen inte likställs med de ekonomiska och där det finns offentliga ytor där en inte behöver köpa sin plats. En stad som istället för att slå på fingrar uppmuntrar till tolkning och tillåter människor som bor i den vara med och forma och förändra den. Vad tror andra på?

Staden ska vara för alla, svarar nog de flesta, men trots denna konsensus verkar det vara skillnad i vad en menar med detta ”alla”. Till exempel kan man redan här höra tasslande röster i bakgrunden; ”Det nya Cyklopen kommer ju inte heller passa alla!”. Nej, aktiviteterna där kommer inte att tilltala samtliga, men vem har sagt att de uttryck som i dag tar överhanden i Stockholm skulle göra detta?

Alla städer har sina ickeverbaliserade förbudsskyltar, detta glöms ofta bort då en majoritet av proffstyckare och politiker är innanför det fält som skyltarna utstakar. ”Homohångel förbjudet”, ”Dröj ej – vi gör affärer” och ”arbetarklass-smak undanbedes”. Listan kan göras längre… Jag förstår att heteropersoner gärna går ut och flirtar och hånglar med varandra och att affärer vill prioritera kommers. Poängen är att en stad för alla inte kan vara detsamma som att alla platser kan rikta sig till alla.

Riskerna blir då dels att beslutsfattare glömmer att deras smak inte är totalt representativ och att vi får en stad av ”platslösa” platser vilka i sina försök att anpassas till det som en tror är den rådande normen gör om detta ”för alla” till ”för ingen”.

En annan väg för dem som känner för att syssla med stadsrummet bör därför vara att sträva mot en mångfald av forum för möten och offentliga samtal. På denna väg till en pluralistisk stad bör man även uppmuntra dem som vill öppna en yta för var och en men samtidigt säger ”ja!, det här vill vi med vårt ställe” med stolthet i rösten (till exempel Aspuddsbadet).

Jag ser Kulturkampanjens bidrag till denna nu uppmålade stad som ett kulturhus som inte någonsin får blir färdigt, en plats som istället för att vara strategiskt byggd på fasta grunder utmanar dessa och oss själva genom att leta efter osäkra mellanrum. En offentlig plats som ger utrymme för normer och värden att debatteras och konfronteras på horisontell nivå.

En plats som liksom Michel Foucaults Heterotopias är nyfiken på vad som händer om en ruckar på de heliga uppdelningarna i staden, som det mellan familjerummet och det sociala, det kulturella och det nyttiga, arbetets och fritidens. För vad kan egentligen hända om folk får en möjlighet att skapa sig själva utifrån någonting de själva har varit med och frambringat?

Vi i Kulturkampanjen har valt ett sätt att jobba för en annan stad men det kan göras på otaliga vis, det viktiga är att vi fortfarande vågar sätta våra egna horisonter i staden trots och bortom det bländvita skenet från de inglasade galleriorna. Platser som Cyklopen kommer inte att passa alla, men de är nödvändiga om vi med en ”stad för alla” inte menar en Walt Disney-stad där ingenting får skava eller sticka ut och där hårda straff väntar dem som trodde att en stad för alla också skulle innebära att man också fick ta sin plats i den.