Hugo, som egentligen heter någonting annat, är lång och bredaxlad. Han har många piercingar i ansiktet och ser riktigt hård ut. Men föreställningarna om styrka och kön är ofta det som ställer till det när det gäller bilden av personer utsatta för relationsvåld. Trots att Hugo var fysiskt starkare var det hans förra flickvän som under två års slog honom.

De träffades genom en gemensam vän och det blev Hugos första långa förhållande. Han var 17 år då, hon några år äldre. Till en början var allt bra men 

romansen blev mer och mer kvävande berättar Hugo. De sågs varje dag och flickvännen började bli kontrollerande.

– Hon ville styra vad jag gjorde, vilka kläder jag hade på mig, hur jag var och med vilka jag umgicks. Hon var väldigt svartsjuk och trodde att jag var otrogen hela tiden, säger han.

Efter några månader eskalerade bråken och hon började bli fysisk, kunde ge örfilar eller sparka på honom om de låg i soffan. Vid ett flertal tillfällen fick han näsblod av slagen. Men det var alltid hans fel från första början, fick han veta.

– Hon tyckte att jag var omogen och det var oftast därför vi bråkade. Vi var väldigt dåliga på att kommunicera båda två och jag stängde mest av när vi bråkade. Hon blev jävligt provocerad av det och det var vid de tillfällena som hon kunde slåss.

Det hände också att flickvännen slog till honom bland deras vänner och då skojade han mest om det hela. Eftersom flickvännen hade sydamerikanskt ursprung sa vännerna att det handlade om ett eldigt temperament. Bara en gång reagerade någon, det var när flickvännens pappa såg att hon gav Hugo en örfil när de diskuterade.

– Då sa hon att jag hade varit elak mot henne men pappan brydde sig inte utan blev riktigt arg på henne och sa att så där gör man inte i vilket fall. Och det var ju skönt att få höra det, säger han.

Annars var det aldrig någon som reagerade och Hugo pratade heller aldrig om problemen med någon utomstående.

Varför sökte du aldrig hjälp ?

– Jag vet inte, jag var ung och förstod att något var fel men visste inte riktigt hur jag skulle tackla det. Vart ska man våga vända sig, det låter ju så klent att säga ”min tjej slår mig ibland”.

Däremot försökte han vid flera tillfällen ta upp problemet med flickvännen. Han frågade ofta varför hon blev fysisk när de bråkade och undrade hur hon skulle reagera om han skulle slå till henne.

– Hon verkade ta till sig det men hon glömde liksom bort det till nästa gång. Hon körde mycket på att hon var tjej och menade att vadå, det gör väl inte ont på dig.

Hugo berättar att han påverkades psykiskt av att det var okej för henne att slåss men inte för honom.

– Inte för att jag någonsin skulle slå henne men man visste ju i bakhuvudet att jag hade kunnat knocka henne om jag hade velat. Men jag övervägde det aldrig ens. Det handlar inte om vem som är starkast utan om man tycker att man har rätt att kontrollera och ta till våld mot någon, det är en värderingsfråga, säger han.

Uppbrottet var långdraget och de hann göra slut och bli tillsammans flera gånger under förhållandets sista halvår.

Nu har det gått över två år sedan dess och Hugo har en ny flickvän. Men han har fortfarande svårt att lita på tjejer och är vaksam på signaler på kontrollbehov.

För att folk ska förstå hans bakgrund berättar han gärna om sitt förra förhållande och han tror att om man pratade mer öppet om problemet så skulle fler våga berätta och be om hjälp.

– Ja, för det händer ju ändå hela tiden och är lika fel vare sig en kvinna eller man blir utsatt, säger Hugo.