Förutom att Blur var aktiva en tid efter avhoppet 2002 har medlemmarna varit synliga i andra sammanhang. Coxon har spelat in skivor på sitt håll, basisten Alex James skrev en uppmärksammad självbiografi och Damon Albarn, frontfigur terrible, har gett utlopp för sitt nyvunna intresse för världsmusik, om man får uttrycka sig slarvigt, i flera projekt. Det är väl bara trummisen Dave Rowntree som inte gjort väsen av sig annat än på det lokala planet, i form av sitt politiska engagemang.

Men att det för dem själva funnits ett tomrum blir man varse i filmen. Mer än att bandet sammanstrålat som musiker får man intrycket av att det är en återupptagen vänskap. Att de i det avseendet är tillbaka där de började. Med mindre alkohol, men ungefär lika många cigg, vad det verkar.

Material från de senaste 20 åren varvas med personliga intervjuer. Det är bokstavligt talat närgånget filmat, där minspel och gester säger lika mycket som orden. Alla fyra intervjuas individuellt och åskådaren får själv sammanfoga perspektiven. Filmarna lämnar sig själva helt utanför, det finns ingen störande speakerröst, man koncentrerar sig på svaren, inte på frågorna. Istället är det klipp från radio och tv som får beskriva omvärldens syn på Blur, och den eskalerande hype som drabbade bandet framstår i hela sin orimlighet.

Bandets karriär är också en studie i hur musikindustrin förändrades. Damon berättar om hur den första skivans innehåll starkt styrdes av skivbolaget för att passa in i det tidiga 90-talets indiescen. Om hur de som i princip okända skickades ut på en kaotisk och meningslös USA-turné, hur han kom att avsky den amerikanska musik som kom i kölvattnet efter Nirvana, och som en motreaktion sökte sig till det urbrittiska som blev Blurs signum.

Sedan blev indie mainstream, media uppfann britpop och Blur blev för stora för sitt eget bästa, både som band och personligen.

Graham kände sig mest obekväm med situationen. Han hade börjat lyssna på amerikansk lo-fi och Blurs sjunde självbetitlade album hade en helt ny riktning. Även följande 13 (där låten som lånat filmen sitt namn finns med) från 1999 visade på att Blur ändå upprätthöll någon slags värdighet. Deras sista (?) album, Think tank, handlade dock mest om att uppfylla ett åtagande och Coxon dök aldrig upp till inspelningarna.

När publiken i Hyde Park 2009 spontant skanderar dennes textrad ur Tender är blickarna bandmedlemmarna ger varandra outsägligt rörande. Det hänger kanske på om man har ett personligt förhållande till bandet eller ej, men insikten att nuet blivit historia kommer alltid lika överraskande.

Jag blir lätt perplex av att se en yngre upplaga av Damon fäkta och klättra på väggarna, som jag ju minns honom, och i nästa scen som dryg 40-åring grina på scenen i Hyde Park. Visst är de sig lika, de ser mer nyvakna än åldrade ut. Ändå har något mer än pojkaktigheten försvunnit ur Albarns anlete. Attityden?

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.