Jag är en av alla dem som fått sitt liv förstört under Moderaternas mandatperiod. Först tänkte jag att min berättelse ju inte är unik, och därför inte så intressant att berätta.

Med sedan insåg jag att just eftersom den inte är unik, så är den viktig att berätta. Hur ska annars alla ni som trots allt mår bra och har arbete och allt veta hur vi har drabbats av Moderaternas människosyn, vi som inte klarar av att bidra med arbete.

Moderaterna började kalla sig det nya arbetarpartiet för att lura människor att de var ungefär som Socialdemokraterna. Men utan gamle trötte Göran, och med yngre och snyggare Fredrik. Det lyckades, de vann valet.

Få genomskådade skillnaden mellan ett arbetareparti och ett arbetarparti. Arbetarepartiet värnar arbetarklassen, oavsett om man är fullt arbetsför eller inte. Arbetarpartiet vill upprätthålla klassamhället, med en gigantisk klyfta mellan dem som arbetar och oss som inte arbetar.

Jag har Aspergers syndrom, vilket innebär att jag inte får någon ordning på mina intryck. Jag saknar direktkontakt med omvärlden, helt enkelt därför att alla mina intryck måste bearbetas och reduceras. Det ger mig ångest och gör att jag har inlärningssvårigheter.

Jag tycker inte om okända miljöer eller att umgås med andra människor. Vissa dagar måste jag vistas i mitt mörka sovrum, och hela tiden motarbeta tvångstankar. Detta tröttar ut mig och jag sover dåligt varje natt på grund av att jag ständigt är övertrött. Att jag skulle klara ett vanligt arbete är tyvärr uteslutet.

Asperger är en riktig plåga. Men med en kärleksfull och omtänksam omvärld kan jag delvis ersätta min förlorade grundtrygghet genom andra människors omsorg och stabilitet. Det har varit lite upp och ner med det, men när Socialdemokraterna hade makten mådde jag okej.

Den tiden är tyvärr förbi. Jag känner hur Moderaterna helst vill att jag begår självmord. Tyvärr har det lett till missbruk. Jag har aldrig tidigare missbrukat, det är ett resultat av hur jag ser Moderaterna slå sönder Sverige, ett resultat av den otrygghet jag känner.

Jag vet inte hur det kommer att gå med min sjukersättning framöver. Trots att jag slutade skolan när jag var tolv och trots att jag aldrig har haft något egentligt arbete eller klarat komvuxstudier! Dessutom har man helt plötsligt förlängt handläggningstiden så att det kommer att uppstå ett glapp på flera månader i den eventuella fortsatta utbetalningen, under vilket jag kommer att tvingas låna eller gå till socialen.

Jag klarar inte den här otryggheten. Allt är för sent. Jag är kroniskt psykiskt sjuk och har hamnat i ett samhälle som skiter i det. Ni som har röstat på alliansen för att få era skatter sänkta – var det värt det pris jag har fått betala? Eller kommer ni att tänka om och rösta bort cynismen?