Rami: Jag kan inte tänka mig Bergsjön utan Bergsjögården.

Ann: Jag var här jämt, min mamma brukade säga att jag kunde ta hit min säng också så jag kunde sova här, för det var det enda jag gjorde hemma.

Rami: (skrattar) Precis det säger min pappa också.

Ismo: Bergsjögården är en plats där vi samlades, jag och mina kompisar för att spela musik, hänga, umgås med sina vänner och det var ett ställe där man trivdes. Jag började hänga här när jag var sju år, under 80-talet och så hängde vi till någon gång på 90-talet.

Rami: Jag har gått här sedan jag var sex år. Jag är här för att umgås med kompisar, här får man vara sig själv och man kan umgås med ledarna också, man kan prata om allt, det känns inte som att de är som alla andra vuxna där ute.

Ann: Nu får vi backa tillbaks i tiden. Nu är vi på 70-talet. Jag var väl tolv...tretton år när jag började gå här på Bergsjögården. Det handlade precis om det som ni beskriver: det var en mötesplats där man träffade kompisar. Jag spelade fotboll, så Bergsjö IF hängde man med här och och så var det teater, alla kabaréerna, då bodde man här dygnet runt.

Finns det något som inte är så bra?

Ismo: Vi skulle kunna få mer pengar till verksamheten.

Rami: Vi har förlorat en hel del personal på grund av att vi inte haft pengar. Det skadar en hel del, det är personal som man trivts med och man har kommit nära och plötsligt så drar de bara.

Ismo: Ja, jag fick gå på grund av nedskärningarna.

Ann: Det är en viktig verksamhet, men den är ju inte lagstadgad, det är oftast de delarna som ryker först när inte det finns pengar – det förebyggande arbetet.

Mohamed: Jag tycker inte heller att det är bra, fritidsgården är ju en stor del för ungdomarna, inte bara i Bergsjön ... man vänder sig ju ofta till fritidsgårdarna.

Hur har Bergsjön förändrats under åren?

Ann: Då på 60, 70-talet när jag var liten bodde jag i centrala stan på Sveagatan, vår boendekarriär fortsatte vidare till Kortedala och sen till Bergsjön. Här fanns ett helt nybyggt område, med nya fräscha lägenheter, från att ha bott där – det låter som att jag är hundra år– men med dass på svalen till ett modernt boende. I dag är boendekarriären den omvända. Men jag tycker fortfarande att det är en vacker stadsdel.

Ismo: Jag upplever att det var väldigt bra för mig och mina kompisar att vi växte upp här, det var väldigt mycket natur runtomkring och en trygg miljö. Sen tänker jag på hur det har förändrats, det har byggts en del men samtidigt har de trappat ner på underhållet.

Mohamed: Det är klart det har förändrats, Bergsjön var inte ett bra ställe typ 2000, 2001. Då var det var mycket kriminalitet, men nu har det förändrats jättemycket.

Rami: Det skrivs inte så mycket positiva grejer om Bergsjön, det är klart att det händer ibland, men mest handlar det om hur dåligt Bergsjön är och hur dålig befolkningen är. Det är det negativa som säljer. Det är ingen som är intresserad ifall tio personer har hittat ett nytt jobb, men det är intressant om det har begåtts ett brott eller om någon har blivit skjuten.

Ann: Det är en svart bild som media visar av bergsjön.

Ismo: Och så har det varit länge.

Ann: Ja, det är inget som är nytt. Förhoppningsvis går det att ändra till en mer balanserad mediabild, det gäller att inte ge upp.

Ann och Ismo, hur känns det att komma tillbaka?

Ann: Det är en nostalgitripp. Och det känns jättegott att höra när ni beskriver era känslor för Bergsjögården för det är ju så jag kände när jag gick här när jag var ung.

Rami: Det finns ställen man inte kan lämna.

Ismo: Det är en bra beskrivning på hur jag också känner. Det känns som att komma hem. Allt som oftast är det fantastiska ungdomar som hänger här. Man kommer hit och har inte varit här på ett tag och så ska alla skaka hand och kramas.

Vad är det som gör att det känns som hemma?

Mohamed: Det är fritidsledarna faktiskt, för de är trevliga och schyssta och pratar med ungdomarna.

Rami: Man märker att de är här för oss och inte bara för sig själva. Det sitter inte i soffan och skriker, utan de pratar med oss och är delaktiga i det vi gör, pushar oss framåt.

Rami och Mohamed, vad vill ni göra i framtiden?

Rami: Jag vill hålla ungdomar sysselsatta så de inte hamnar på fel väg.

Mohamed: Jag vill ta hand om Berg-sjön och att ge ungdomarna verktyg, lära dem om livet. Jag vill göra fotbollsturneringar, disco, resa med dem så att de får lära känna andra ställen.

Rami: Man har fått så mycket erfarenhet av Bergsjön och det vill man ju ge tillbaks någon dag.

Mohamed: För mig känns det som att fritidsgården har fått mig att komma in i livet, det är då man börjar lära sig om saker och ting som pågår. För mig känns det som att jag har blivit en man sedan jag började gå till fritidsgårdar, eller det spelar ingen roll... kvinna också. Man kan vara en tjej och bli till en kvinna.

Har du något speciellt tillfälle som gjorde att du kände att du växte?

Mohamed: Ja, faktiskt. Jag gick i grundskolan och då tog fritidsledarna hand om oss, vi var sju killar och vi fick åka på läger nästan varje månad. De valde ut vissa perosner i skolan som hade mycket problem – med problem menar jag inte brott och sådant utan skolproblem – och de ville ge oss stöd. Fritidsledarna lärde oss att vara med varandra och om livet. Det där var det mest spännande jag har varit med om.

Rami och Mohamed, ni är båda med i kamratstödjargruppen på fritidsgården, vad gör ni där?

Mohamed: Vi har så mycket aktiviteter som möjligt för de som är yngre så att de också håller sig aktiva.

Rami: Vi lär oss att vara bra ledare, att var en bra förebild som lyssnar, är pålitlig. Man lär sig om sig själv också.

Ismo: Något som jag har reflekterat över är att det är väldigt många före detta besökare som jobbar på Bergsjögården.

Rami: Det tänkte jag också precis säga, det är nog därför som det fungerar så bra här. De flesta som jobbar här har själva varit här, är uppvuxna här och gått i skolan i närheten. De vet hur livet är här. Till exempel Emma, när hon var 18 år gick hon kamratstödjarutbildningen och nu är det hon som driver den och vi som går där. När hon slutar kanske vi håller i utbildningen.

Ann: Det är faktiskt så – det har inte jag tänkt på – att det fortsätter som ett.

Ismo: Jag utbildade mig till fritidsledare tack vare Janne (Jan Wadebro, Bergsjögårdens grundare). Han jobbade här som fritidsledare och jag tänkte att det måste vara världens bästa jobb. Man ska söka sig till ett yrke där man känner att man gör nytta. Är man lite lekfarbror, fast ändå kan vara en stöttepelare för ungdomar så ska man utbilda sig till det.

Ann: Jag utbildade mig till frisör, men samtidig var jag praktikant här på Berg-sjögården och det var så roligt att jobba med ungdomar så jag la saxarna på hyllan och började jobba som fritidsledare. Jag jobbar fortfarande i Bergsjön-Kortedala, men med arbetsmarknadsfrågor och hälsa.

Rami: (Vänd till Ismo och Ann) Sen känns det inte som att de här blir gamla heller – de är ju kvar här.

Ann: Se på Janne, han är nybliven pensionär – och det första han gör är att gå till Bergsjögården.

Rami: Nu har han slutat jobba, så nu får han hänga här igen.

Ann: Cirkeln är sluten.

Ismo: Jag tycker att det är fantastsikt att gården finns kvar, jag hoppas att det blir så en lång tid framöver. Behovet finns ju.

Ann: (vänd till Rami) Då får vi se om du är här när jag är pensionär om 15 år...

Rami: Det är jag säkert.