Replik Nationalism är en gammal, skamfilad, negativ, förtryckande, europeisk högeridé enligt Ylva Lundkvist. Visst. Men också en global kraft mot kolonialism, imperialism och rasism. Ett stöd för att bygga nationer i ex-kolonier. En allierad i kampen för socialism – se Kuba, Nicaragua, Mozambique, Vietnam, Kina et cetera.

Även i Europa var 1800-talets nationalism ofta progressiv – som i Norge. Och 1900-talets nazism var en arisk-germansk rasinternationalistisk vitmakt-rörelse. Därför var de nazistiska medlöparna i det tyskockuperade Europa quislingar – landsförrädare. Den anti-fascistiska motståndsrörelsen var patriotisk.

För att kunna bygga en demokratisk, fredlig och solidarisk nation krävs samhällsanda, vi-känsla, ömsesidig tillit, identifikation med landet, folket och nationen, en stabil gemenskap, en upplevelse av att man hör samman. Om man vill kalla det nationalism eller inte är mindre viktigt.

Vänsterns ensidiga syn på nationalism är ett resultat av fenomenets reaktionära form i Europa 1870–1945. Den verkliga högern i dag, de EU-älskande globala nyliberalerna, har för länge sedan övergivit nationen. Deras tillfälliga allians med folken är över. Däremot kan vanligt folk mobiliseras mot de fosterlandslösa kosmopolitiska världsborgarna, med sin svekfulla kapitalflykt, via en positiv inkluderade nationalkänsla.

Visst vore det bäst om alla kunde älska alla här i världen, den globala humanism som Ylva Lundkvist förespråkar, och jag delvis instämmer i. Men jag ser det som mer realistiskt att tänka sig en värld och ett Europa av fredliga, samarbetande syskonnationer.

Redan 1914 prövades och misslyckades vänsterns internationalistiska utopi. Europas arbetare lovade att vägra kriga mot varandra på order av ”sin” nationella borgarklass. Sedan gick de ut i skyttegravarna och slaktade varandra i fyra år.