I Sverige är det vanligt förekommande att begreppen ”Israel”, ”israeler” och ”judar” blandas ihop. Vad är nu fel med detta? Är det inte synonymer? Nej. Ordet judar syftar på cirka 13 miljoner individer med ett gemensamt etniskt och religiöst ursprung, varav ungefär 5,5 miljoner bor i Israel och resten i andra länder. Dessa 13 miljoner individer har givetvis olika attityder gentemot staten Israel och dess politik. Israeler är personer som bor i landet Israel, och de kan vara judar såväl som kristna, muslimer eller personer med annan religionstillhörighet. För svenska judar med en kritisk hållning mot Israels politik är det givetvis förolämpande att höra vanliga påståenden som att ”judarna förtrycker palestinierna” eller ”judarna för en vidrig politik”. Det är den israeliska statens politik och inte ”judarna” som debatten bör handla om.

I intervjun i Skånska Dagbladet ska Reepalu ha likställt sionism med antisemitism, vilket han nu har tagit tillbaka. Begreppet ”sionism” har många olika tolkningar, vilket skapar förvirring. Det finns såväl religiös, socialistisk som nationalistisk sionism. Den religiösa tolkningen är den som vi känner igen från reggaemusiken. Här representerar sionismen drömmen om ett land där förtryckta och förslavade äntligen kan leva i frihet. Motsatsen till det materialistiska Babylon. Men det är antagligen inte den tolkningen Reepalu syftade på i sin kritik.

En mer praktisk tolkning av sionismen syftar på judars rätt att upprätta en egen nationalstat. Nationalism är givetvis en kontroversiell fråga som debatterats såväl bland judar som bland andra. Den idén förverkligades hur som helst 1948 då en majoritet av FN-länderna ställde sig bakom bildandet av Israel. Även Reepalu erkänner Israels rätt till sin egen stat, inom 1967-års gränser.

Den tolkning av sionismen som de flesta svenska antisionister antagligen syftar på är den revisionistiska sionismen. Denna version av sionismen representeras i nuläget av israeliska toppolitiker som hävdar att Israel ska vara för judar enbart, och att våld och förtryck riktat mot palestinier därför är rättfärdigat. Det är givetvis en ståndpunkt som förtjänar högljudd kritik. Men slagord så som ”krossa sionismen” blir lätt feltolkade. Är det Israels förtryck mot palestinier som ska krossas eller är det judars rätt att söka fly europeisk judeförföljelse som ska krossas?

Reepalu tycktes, åtminstone innan hans åsikter blev en skandal, anse att våldsamheterna riktade mot Malmös judar handlade om pojkstreck och tråkiga tillfälligheter. Det är viktigt att förstå att när judar utsätts för våld bara för att de är judar så är det frågan om ett strukturellt förtryck som måste stoppas innan det leder till en katastrof. Det kanske låter överdrivet för den som har sina politiska referensramar från efterkrigstiden eller senare. Men vi måste minnas att det än idag finns personer i Sverige som upplevt förintelsen in på bara skinnet.

All typ av strukturellt förtryck måste uppmärksammas och kritiseras. När den israeliska staten för en politik som förtrycker palestinier måste vi säga nej. När det svenska partiet Sverigedemokraterna hetsar mot svenska muslimer måste vi sätta ner foten. När en sedan århundraden förföljd minoritet som judarna blir utsatta för våld och hot i Malmö måste vi reagera. Men när vi protesterar är det en fördel om vi är något så när insatta i vad vi protesterar mot eller för. Speciellt när det kommer till uppsatta politiker, som Ilmar Reepalu, borde man kunna kräva en grundläggande kunskapsnivå. Förhoppningsvis har Reepalus klavertramp och den efterföljande debatten i alla fall lett till att viss okunskap skingrats.