När det talas om äldreboenden i media handlar det ofta om vanvård och misskötsel. Det är orättvist tycker Pernilla Almén som arbetar på LandalaHus Äldreboende.

– Jag tycker det är synd att man drar alla över en kam. Jag försöker att inte ta åt mig för jag vet att vi gör ett bra jobb, säger hon.

Klockan är 06:45 och det har börjat ljusna. Personalen på det tidiga morgonpasset läser av lägesrapporten från natten för att sedan dela ut morgonmediciner. Efteråt får de boende hjälp med att duscha, lägga upp håret och klippa naglarna. Klockan halv tio är det dags att laga frukost och i dag serveras ägg och välling. Personalen försöker variera frukosten så att det inte alltid blir samma mat. De som inte vill äta så tidigt behöver inte vänta länge – klockan tolv är det fikastund med kaffe och nybakade kakor.

– De blir väldigt besvikna om man bara sätter fram skorpor, säger Pernilla Almén.

Honär 42 år och har jobbat påLandalaHus sedan 1987. Efter hon gick ut gymnasiet flyttade hon hemifrån och för att skrapa ihop pengar till hyran började hon arbeta på äldreboendet i Landala. Några år senare bestämdes det att alla som nyanställdes påäldreboenden skulle vara utbildade undersköterskor. Pernilla Almén valde dåatt gåomvårdnadsprogrammet påintensivfart i ett år.

– Det var frivilligt från min sida. De som inte gick utbildningen fick jobba kvar men jag ville ha möjligheten att söka andra jobb, säger hon.

På80-talet kom ett förslag om att privatisera LandalaHus. Eftersom en privatisering troligen skulle innebära neddragningar av personal och andra resurser, protesterade Pernilla Almén och hennes kollegor.

– Vi anordnade en namninsamling och träffade Göran Johansson som engagerade sig i vår kamp, säger Pernilla Almén.

Äldreboendet förblev kommunalt och är nu ett av de största äldreboendena i Göteborg. Där finns demensboende, korttidsboende och somatiskt boende, det vill säga boende för människor i livets slutskede. Pernilla Almén jobbar med de somatiskt boende på avdelningen Fotö. Alla avdelningar på äldreboendet har fått sina namn efter öar i Göteborgs skärgård.

Varje vardag är det aktiviteter på våning ett, Kajutan. Bland annat anordnas filmvisning, våffelkafé och sittgymnastik. Måndagar är extra populära för då kommer Trubaduren, eller Pablo som han egentligen heter, och spelar gitarr och sjunger med de äldre.

Men de boende sysselsätter sig också sig själva till stor del. De pusslar, löser korsord och melodikrysset pålördagsmorgnar är ett måste för många.

Det kan bli en stor förändring att flytta från ett stort hus till bara ett rum påett äldreboende. Då är det bra att vara lyhörd. De äldre ska inte känna att de blir stöpta i en viss mall.

– Alla pensionärer gillar inte bingo och Evert Taube, säger Pernilla Almén

Det är ocksåviktigt att känna empati och medmänsklighet. Alla är olika och man måste respektera att vissa människor trivs bättre med att vara själva.

– Tålamod är också bra att ha. Det kan bli tjatigt att få upprepa saker hela tiden för de äldre. Fast det är ganska charmigt också, säger hon.

Avdelningen Fotöhar för tillfället 15 boende och de flesta är kvinnor, bara två är män. Även personalen på LandalaHus består övervägande av kvinnor. På avdelningen Fotö är alla fastanställda kvinnor, det har bara varit manliga vikarier på somrarna. Att det inte finns några manliga medarbetare, tycker Pernilla Almén har både för- och nackdelar.

– Självklart hade det varit bra med fler killar i vården. Men många äldre tycker det är genant med manlig personal som hjälper till med den personliga hygienen, säger Pernilla Almén.

Att inte såmånga killar söker sig till omvårdnadsyrket, tror dock Pernilla Almén och hennes kollegor beror på annat.

– Lönen. Jag har jobbat här i 23 år och tjänar 21500 i månaden. Att ta hand om våra äldre är viktigt. Var skulle de annars ta vägen om inte de kunde få komma hit? säger hon.

De är sju stycken som arbetar på avdelningen Fotö. En sammansvetsad grupp mellan 25 och 50 år som diskuterar personliga problem och skämtar mycket med varandra.

– De som bor och arbetar här är som en familj. Jag spenderar mer tid här än hemma. Och man märker direkt om någon mår dåligt, säger Pernilla Almén.

Ibland blir det psykiskt jobbigt och man tar med sig problemen hem från jobbet och det är tungt när någon av de äldre går bort.

– Jag minns när jag var ung och började arbeta här. Det var en tant jag blev väldigt fäst vid och när hon gick bort tog jag det väldigt hårt. Då förstod jag att det gäller att ha distans till mitt arbete, säger hon.

Men det är inte alltid det fungerar.

– Det är svårt, man glömmer inte tanterna. De har starka personligheter, säger Pernilla Almén.b

5 I serien Kneg har du tidigare träffat: Pizzabagare (24/10-09), Spårvagnsförare (21/11-09) och Fältassistent (9/1-10).