Forskningskritiker saknar argument
Polackernas svartfiske förvränger siffrorna så att forskningen överdriver risken för utfiskning. Och torskkrisen är i vilket fall inte lika illa som i Kanada där torsk inte kunnat fiskas sedan 1992. Det är två vanliga argument bland makthavarna som bestämmer hur mycket torsk som ska fiskas. Båda argumenten underkänns av forskarna.
– Det är sant att vi är väldigt osäkra när det gäller kommersiella fångstdata, som är det enda sättet att se den absoluta mängden torsk. Men just därför förlitar vi oss på våra egna forskningsfartyg, som mäter relativa förändringar.
Hans Lassen är märkbart frustrerad. Han är rådgivningschef på det Internationella havsforskningsrådet i Köpenhamn. Det uppskattar varje år hur mycket fisk det finns i EU:s fiskevatten och ger råd inför ministrarnas kvotförhandlingar. I den infekterade frågan om torsken i östra delen av Östersjön har EU, som Fria Tidningar berättade förra veckan, konsekvent satt kvoter över forskningsrådets rekommendationer.
En av dem som försvarar fiskepolitiken med att forskningen skulle vara otillförlitlig är Ole Poulsen på danska regeringens Ministerium för livsmedel, jordbruk och fiske. Ända sedan 1978 är det han som förberett den danska positionen i EU-förhandlingarna för torskkvoterna.
När Fria Tidningar når Ole Poulsen på telefon förnekar han först att EU-kvoterna konsekvent skulle skilja sig från de vetenskapliga rekommendationerna.
– Nej, det uppfattar jag inte.
Men efter att Fria Tidningar uppmärksammar honom på den statistik som publicerades i en graf i förra veckans tidning backar Ole Poulsen.
– Det är ett enkelt sätt att förklara det. Men jag ska inte förneka att varje år har Havsforskningsrådet gett rekommendationer och vi har inte följt dem. Och det grundläggande problemet då är att deras data är av extremt låg kvalitet. De vet inte exakt, säger Ole Poulsen.
Men det här är en vantolkning av Havsforskningsrådets position, menar dess rådgivningschef Hans Lassen. De kommersiella uppgifterna är missvisande på grund av svartfisket, men just därför förlitar man sig istället på egna mätningar. En handfull forskningsfartyg provfiskar för rådets räkning torsk några veckor varje år i Östersjön. Genom att jämföra till exempel mängden tvåårig fisk de fått ett år med den ettåriga fisk de fick året innan kan de uppskatta hur många som försvunnit.
– De kan ha fiskats svart eller vitt, de kan ha ätits upp av hajar eller flyttat till Nordsjön. Det spelar ingen roll. De är borta, säger Hans Lassen.
När Fria Tidningar ringer upp Ole Poulsen igen backar han ytterligare.
– Jag ska inte diskutera med Hans Lassen huruvida han har tillräckligt med data för att kunna göra rekommendationer. Det har han säkert.
Henrik Svenberg är ordförande i Sveriges fiskares riksförbund och har tidigare jobbat på jordbruksdepartementet och funnits med vid förhandlingarna i Bryssel. Till skillnad från sin tidigare motpart Ole Poulsen håller han med om att torskbeståndet kan kollapsa när som helst. Han lägger ansvaret på inte minst EU som inte kunnat kontrollera det framför allt polska svartfisket.
– Torskbeståndet hade inte befunnit sig i någon kris över huvud taget om det inte varit överuttag under lång tid.
Han tror som de flesta andra i branschen på en kombination av långsamt minskat fiske och hårda åtgärder mot svartfisket för att rädda torsken och fisket långsiktigt. Och så avfärdar han de alarmerande jämförelser som görs mellan Östersjöns kris i dag och situationen på Newfoundland utanför Kanadas kust i början av 1980-talet.
Där försvann torsken 1992, totalt fiskestopp infördes och omkring 30 000 fiskare blev av med sina jobb. Torsken har fortfarande inte kommit tillbaka.
– I Kanada hade du en annan dimension som debattörerna inte nämner. Torsken vid Newfoundland behöver mat och maten heter lodda. Loddan förflyttade sig kraftigt vilket gjorde att torsken flyttade efter. Loddan flyttade på grund av temperaturskillnader, säger Henrik Svenberg.
Pensionerade fiskeribiologen Lennart Nyman, tidigare laboratoriechef på Fiskeriverket och naturvårdschef på svenska Världsnaturfonden, skrockar när han hör Henrik Svenbergs förklaring.
– Det som hände vid Newfoundland är erkänt som en katastrof bland alla som vet något om fiske. Och egentligen är riskerna för torsken i Östersjön ännu värre, för Newfoundland är öppet hav, men Östersjön är en vik där torsken är den enda stora rovfisken. Försvinner den tippar hela ekobalansen.
Forskaren George Lilly vid kanadensiska Fisheries department bekräftar att torsken försvann huvudsakligen på grund av fisket.
– De flesta bevisen pekar på det. Men vattnen blev väldigt kalla samtidigt och det påverkade förmodligen också torsken, säger Lilly.
