Själva säger Sébastien Duhamel och Ève Ruysschaert att de flesta franska rockband både helst sjunger på engelska och lyssnar på engelskspråkig musik, även om de är stolta över sitt modersmål. Bägge lika gängliga och omsorgsfullt klädda är de ett par sedan en tid, och började spela tillsammans så sent som i januari i år. På bara några månader har de hunnit spela in ett album, som finns att ladda ner gratis på deras myspace, och spelningarna duggar tätt. En av dessa var på frankofila klubben Gérard Dépardieu på Landet förra helgen.
 – Vi spelade in på billigast möjliga sätt, hemma, berättar Sébastien när jag träffar bandet strax före spelningen. Att trycka upp en fysisk skiva har vi inte råd med själva, men om någon vill ge ut oss är vi förstås intresserade.

Skulle ni vilja ägna er åt musiken på heltid?
– Absolut, men det är svårt att sälja skivor i dag, så jag vet inte om det är möjligt, säger Sébastien.

Vad är det som driver er att göra musik?
– Att ha kul, att få vara kreativ. Jag gillar dessutom att stå på scen, säger Sébastien, som är mer pratsam än sin flickvän.

Sébastien har spelat i band länge och är parallellt med i den något mer oljudsbenägna gruppen Osni. Som det nya projekt Surfer Rosa är handlar det fortfarande mycket om att utforska möjligheterna.
De samarbetar i låtskrivandet där den ena kan komma med en idé som den andra ger feedback på.
  – Vi föredrar att ha vår egen stil, säger Sébastien, även om vi kan låna från band vi gillar. Riffet i Say yes låter lite Keith Richards till exempel.
Sébastiens gitarrspel är det bärande elementet, och Èves mörka röst tillsammans med trummaskinen skapar en suggestiv monotoni. Live är alla trummor förinspelade, liksom en enkel bas.

Jag kunde inte låta bli att tänka på The Kills när jag såg er.
– Det säger väldigt många, men vi låter ju inte alls som dem, menar Sébastien. Det måste bara vara att sättningen är liknande och att vi är en duo.

Hur vill ni beskriva er musik?
– Jag vet inte, en del tycker att det är punk... kanske för att trummaskinen påminner om 80-talets coldwave (fransk postpunk).
  – Jag tycker verkligen inte att det är punk, inflikar Ève.
– Nej, jag vet faktiskt inte, säger Sébastien. För mig är det bara indie.
Ert namn är väl taget från Pixies-albumet?
– Ja, jag är ett stort Pixies-fan, säger Sébastien.

Annars är brittisk musik en stor inspirationskälla för honom:
– Jag lyssnar på det mesta från 60-talet och framåt, The Kinks... Blur är jag också ett stort fan av.

Ève å sin sida älskar 50-talsmusik, samt Pink Floyd och båda tycker att Jacques Dutronc är 1960-talets stiligaste och smartaste.
– Jag gillar yéyés, men det är väldigt tidstypiskt så försöker man göra sådan musik idag blir det mest varieté, säger Sébastien och nämner sångaren Calogero.

I Frankrike är det inte så många som verkar inom rockgenren, upplever Sébastien.

– Det verkar vara en trend nu med många psykedeliska band, jag vet inte varför. Även electronica är gångbart.

– De som spelar rock är mest de som är väldigt unga, tonåringar som vill låta som Libertines, fortsätter Ève.

Surfer Rosa stannar fyra dagar i Sverige och är märkbart nöjda med att bandet har gett dem möjlighet att resa. Förutom i hemstaden Lille kommer de att spela i Paris, Berlin, Köpenhamn och Bryssel de närmsta veckorna.