Subliminala budskap i retroestetiken
Ju längre tiden framskrider, desto mer historia får vi. Den aldrig sinande informationsfloden från både då- och samtid tillhandahåller ständigt nya idéer om hur tillvaron ska gestaltas. Att gestalta brukade vara en uppgift för till exempel konstnärer och författare, men det blir alltmer uppenbart att man inte bara kan leva rätt upp och ner utan att ha ett koncept. Det betyder att allt måste ha en mening. Som tidningen Pop deklarerade redan på 90-talet: ”Att veta vad man gillar och varför”, och när man applicerar samma förhållningssätt på alla tänkbara aspekter av existensen börjar det bli överhettning i hjärnan.
Precis som Harry bit för bit börjar jag känna mig suddig i kanterna. Jag är missnöjd med hur jag förnimmer själva tillvaron; jag är inte säker på att jag verkligen befinner mig i den. Och mitt tillvägagångssätt för att gripa tag i den består av att klistra på den små etiketter av, enligt min förvissning, verklighet. Eftersom tillvaron inte är tillräckligt påtaglig för att kunna levas i, har jag alltså blivit besatt av alla möjliga slags yttre attribut, ner till minsta småsak.
Ta till exempel Saltå Kvarns produkter. Deras nya retroinspirerade förpackningar tilltalar de flesta ur den estetiskt orienterade medelklassen. Men så finns undertonen, som alltid när det gäller retro, av den förmenta barndomen, och det är här jag blir osäker huruvida mitt mentala tillstånd är en del av en trend eller inte.
Jag minns denna period som att jag framför allt kände mig verklig. (Det borde kanske vara tvärtom, att man känner sig mer verklig ju närmre det oundvikliga slutet man kommer, men döden i sig är ju egentligen det mest overkliga som finns.) Så när jag ser Saltås matta, oblekta grynpåsar med den stiliserade kvarnen handlar det inte längre om att jag behöver frukost. Genom sin design har detta företag lyckats nå mitt undermedvetna. Det är obehagligt, men eftersom jag fylls av en känsla av att allt faller på plats låter jag mig förföras.
Av samma anledning kastade jag mig över Fjällfil härom dagen. I sitt nya utseende pryds den av ett svartvitt foto på ett berg, bildkvalitet à la fotostatkopia, omgivet av något slags korsstygnsmönster. En (1) liter tidsmaskin.
Det är som att förpackningen är mitt verkliga jag. Inget objekt är neutralt. Det finns alltid en bakomliggande struktur, produkten är alltid del av något större. Vi utvecklar en personlig relation till tingen vilka i sin tur är mystiskt kopplade till varandra.
Hela resonemanget gör mig yr och jag drabbas av en sjuklig längtan till att bli placerad i en värld utan symboler. Ändå blir symbolerna mitt halmstrå. Matvarorna jag ställer in bakom originalskåpsluckorna håller mig svävande i en tillvaro som är enbart bildmässig, och lurar mig att tro att jag kan återskapa en tid då när jag var odödlig. Vem kan motstå att leva i den lögnen?
