Ni vet det där när man delar in i lag. Det där som alltid handlar om att någon blir utanför. Det där som många ofta drar fram som ett plågsamt minne, i samband med mobbning. Hur jobbigt det var att stå där medan de som utsetts till ledare obönhörligt närmade sig kvoten.

Det spelade liksom ingen roll hur den som inte lämpade sig försökte räkna och förutse möjligheten att för någon gångs skull få vara med. Platserna räckte liksom aldrig till.

På något märkligt sätt så var det som om att förutsättningarna ändrades varje gång. Var det inte antalet spelare så var det själva spelet som ändrade sig. Det som ena gången var väldigt viktigt spelade inte någon som helst roll nästa gång.

Som bortvald är det inte ovanligt att man efter ett tag börjar se avsikter bakom rationella förklaringar. Det sätt på vilket majoriteten beskriver hur människor stöts ut.

Efter ett tag börjar man också förakta spridda kommentarer som ”Vad taskigt. Nästa gång kanske?” eller ”Ja, jag skulle ha valt dig om jag hade fått bestämma”.

Det faktiska antalet hemlösa i Sverige har bara ökat och ökat i över 40 år, detta oavsett vilken färg det är på det politiska laget. Detta även om du lär dig att räkna på olika sätt. Och även om du äger förmågan att förklara varför det som aldrig kommer att hända kostar över en miljard om året, bara i Stockholm, kommer det alltid att finnas ett antal människor där utanför.

Hemlösa människor ses ofta som en egen sorts grupp av den övriga befolkningen. Men riktigt så enkelt är det inte. Egentligen skulle nästan vem som helst kunna hamna där, ja ”nästan” alltså. Men bara för att få en liten ”hint”:

Om du till exempel vore en ensamstående förälder. Och låt säga att du råkar ut för en händelse. Kanske en anhörig som dör eller en före detta partner bankar på din dörr om nätterna. Då är inte steget stort.

Enligt senaste forskning av 40 000 hushåll beror 85 procent av dessa vräkningar på för sent inbetalda eller obetalda hyror. Och det kan räcka med en vecka. Efter en vecka påbörjas ett förfarande. Husägaren lämnar in en avhysningsförfrågan till socialtjänsten. Socialtjänsten skriver därefter ett brev till dig där du anmodas höra av dig. Befinner du dig då i sorg eller lever under press kan det vara lite knepigt att passa telefontiden. Ni vet den tid då det tutar upptaget mellan nio och halv tio hos den myndighet som ska finnas där för dig att hjälpa. I brist på kommunikation förlorar du din bostad. Ansvaret ligger hos dig.

Och i dag behövs det som sagt inte mycket. Det kan räcka med att du spelar för hög musik, att du spolar eller diskar efter tio på kvällen, för att riskera att förlora din lägenhet. Så var glad om du inte har alltför nitiska grannar när du hamnar i kris. För stöd är verkligen ingen självklarhet.

Men när du väl blir av med kontraktet. Då sätts resurserna in.

I Sverige finns enligt Ulla Beijer (FoU) runt 900 organisationer och cirka 30 000 avlönade ”hemlösahjälpare” som ägnar sig åt diverse livsuppehållande åtgärder. Upp mot 20 000 hemlösa lotsas och coachas fram och tillbaka mellan kontroll och medömkan.

Och vad vi än har fått för bild av deras möjligheter så är det ytterst få som kommer ur sin hemlöshet när de en gång har hamnat där.

Varje hemlös kostar cirka sexhundra tusen kronor per år – multiplicera det med den officiella siffran sjuttontusen åttahundra. Vad blir det? Enligt min miniräknare blev det tio miljarder sex hundra åttio miljoner kronor. Det är vad det kostar om året att hålla kvar människor i den här sortens utanförskap.

Eller vi kan också säga: det är vad vissa människor tjänar på andras hemlöshet och fattigdom. För vi kanske också ska vara uppriktiga med att, är man rik blir man inte hemlös lika lätt.

Elva miljarder kronor skulle räcka till tiotusen lägenheter, i alla fall enligt min miniräknare.