Den fräna lukten av sprayfärg möter besökarna till Art of the streets, helgens konvent för gatukonst i Riksteaterns regi. De små ”väggar” som står lutade intill Kägelbanans entré, där både besökare och professionella får visa upp sina talanger, har orsakat rabalder, liksom hela initiativet till konventet, som anklagats för att uppmuntra till skadegörelse.

Lördagseftermiddagen har lockat ganska mycket folk i värmen – helgens besökssiffra landade på 3 000 personer – stämningen är lugn men vakten i dörren blir nervös när några tjejer kommer för nära med sina öl. ”Ni får dricka där borta, polisen har ögonen på oss”.

Det är graffitin som enskild företeelse som dragit medias uppmärksamhet till sig, men den som intresserar sig för dess roll inom hiphopkulturen hade tillfälle att lyssna till den amerikanske författaren Adam Mansbach som berättade om hiphop som akademisk disciplin, där inte bara musiken ingår utan hela spektrat av breakdance, scratch och graffiti. Möten med målare, filmvisning och en diskussion om vad man får göra i konstens namn, mot bakgrund av förra årets Konstfack-debacle, var andra punkter på programmet.

Debatten med rubriken ”Nolltolerans eller lagliga väggar” hade kunnat bli en av konventets mest angelägna. Nu blev det något av ett antiklimax då varken borgerliga politiker eller kritiker från Stockholms stadsförvaltning velat delta. Det rådde alltså ganska stor konsensus i panelen som bestod av bland andra Roger Mogert (s) och Ann Mari Engel (v) från oppositionen, Solveig Hollari från Brå, Sverker Haraldsson från gatukontoret i Malmö (där man har en laglig vägg i folkparken sedan ett år), Jonas Sandström från streetbutiken Highlights och Maria Henriksson, kulturchef i Mariestad, som själv kontaktat Art of the streets för att få komma och berätta om stadens graffiti-projekt, en gigantisk målning på en silo.

Ett grundläggande problem menade man vara att samhället på så många plan ser graffiti som något negativt, början på en kriminell bana.

Lagliga väggar blir i första hand ett medel för att eventuellt förebygga brott och inte en fristad för kreativitet. Att graffiti ska accepteras som konstuttryck samt att bekämpa Stockholms nolltoleranspolicy framstod som de främsta utmaningarna.

Ceylan Holago, producent på Riksteatern, tyckte att det blev ett bra samtal, men saknade representanter för den kritiska sidan.

– Det faktum att nolltoleranspolicyn inte tillåter företrädarna att diskutera frågan i ett sammanhang som kan öka intresset för graffiti stryper ju debatten. Hur går det ihop med yttrandefriheten?

Men syftet med konventet har ändå uppnåtts:

– Vi är supernöjda, säger Ceylan Holago. Vi har skapat debatt och lyckats lyfta fram det odemokratiska med klotterpolicyn, det var precis det vi ville.