'Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse'. Ja, så står det faktiskt i artikel 14 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Det har också varit på den grunden som vi i Sverige har fört vår asylpolitik. Fokus har legat på individens utsatthet och vi har kunnat erbjuda flyktingar en tillflyktsort från våld, krig och politiskt förtryck. En sak som varit karaktäristiskt för svensk flyktingpolitik är att vi sedan 1950 genom organiserad överföring tagit emot kvotflyktingar. Det är människor som vi aktivt åker och hämtar i tredjeland. Resan hit organiseras och betalas av Migrationsverket.

Andra länder, som exempelvis USA har haft en helt annan syn på invandringspolitiken. I rapporten Migration och arbetskraftsinvandring till USA som publicerats av Institutet för tillväxtpolitiska studier framgår att USA:s målsättning med invandringspolitiken är att rekrytera speciella grupper utifrån det behov som finns inom olika nischer på arbetsmarknaden. Utgångspunkten har alltså varit att tillfredställa mottagarlandets ekonomiska behov snarare än att fokusera på enskilda individers utsatthet. Som ett resultat av detta har man valt att prioritera högutbildad arbetskraft framför lågutbildade människor. Nu har samma elitistiska synsätt blivit aktuellt i svensk politik.
I Socialförsäkringsutskottets betänkande 2006/07:SfU2 framgår att flyktingpolitiken har som uppgift att tillgodose Sveriges behov av utveckling och välstånd.

Utskottet vill peka på att utifrån de gällande målen ska Sverige ha en human flyktingpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck. Människor som söker asyl ska få en rättssäker prövning och ett humant och värdigt mottagande. Som anges i budgetpropositionen står emellertid migrationspolitiken inför nya utmaningar, både nationellt och internationellt. Migrationens ekonomiska, sociala och kulturella fördelar måste bättre tas till vara. Utskottet delar regeringens bedömning att invandring bidrar till Sveriges utveckling och välstånd. Utskottet har redan tidigare i sitt betänkande 2005/06:SfU10 Migration och asylpolitik, påtalat att det är väl medvetet om de stora demografiska förändringar och de omfattande pensionsavgångar som Sverige kommer att ställas inför omkring 2010 och åren därefter.
Asylpolitiken ska alltså vara ett medel för att bemöta framtidens utmaningar i form av stora pensionsavgångar och minskade skatteintäkter. En ytterligare aspekt av den 'nya' flyktingpolitiken är en förändring av vilka kriterier som ska ligga till grund för vårt mottagande av kvotflyktingar.

Traditionellt har vi tagit emot flyktingar utifrån sju kriterier: skyddsbehov, tortyroffer med vårdbehov, utsatta kvinnor, familjeåterföreningsfall, flyktingbarn och -ungdomar, äldre och flyktingar utan förutsättningar att integreras lokalt. Numera har riktlinjerna för mottagandet av kvotflyktingar ändrats. Sverige tar numera ut flyktingar utifrån det första kriteriet, skyddsbehov, samt med tillägget att deras 'integrationspotential' ska beaktas.
Varje år tilldelar regeringen medel för att Migrationsverket ska kunna överföra cirka 1?700 kvotflyktingar till Sverige. År 2005 tog Sverige endast emot 1?242 kvotflyktingar. Kan det ha berott på att det inte fanns 1?700 människor i tredjeland i behov av en fristad? Eller var det möjligtvis så att vårt behov av dem inte var större än så? De får väl vänta tills alla 1940-talister gått i pension, det vill säga om de överlever så länge.