Efteråt får jag veta att regissören Amir Chamdin använt sig av arkivfilm och fört in Dyvik Husby i scenen med digital behandling. Med hjälp av detta bländverk förflyttas man snabbt tillbaka till 60-talet när Cornelis sitter på kammaren och skriver visor. Han jobbar på mentalsjukhus, hittar kärleken, blir sambo. Lever ett ganska vanligt liv till den dagen han träffar en full och svartsynt Fred Åkerström (David Dencik) på en fest. Åkerström trycker en gitarr i famnen på Cornelis och ber honom att spela.

Mördar-Anders får Åkerströms leda att förbytas i ett skratt. Han tar med Cornelis till Metronome, en skiva spelas in och snart har Ballader och oförskämdheter gjort Cornelis till stor stjärna.

Hans-Erik Dyvik Husby har sagt att det var mentalhygieniskt för honom att spela in filmen om Cornelis. När han blev erbjuden rollen satt han på avgiftning för drogmissbruk och han har själv varit känd rockstjärna i gruppen Turbonegro under artistnamnet Hank von Helvete.

Det finns alltid en risk att en så stor personlighet som Dyvik Husby kan ta över för mycket. Att han skulle klara av att spela alkoholiserad och paranoid missbrukare är förstås inte så förvånande, men det som imponerar är hans fina gestaltning av Cornelis osäkerhet. Blyghet inför kvinnor, dåligt självförtroende, försynthet. Dyvik Husby lyckas hitta en perfekt balansgång mellan Cornelis skörhet och bufflighet.

Filmen om Cornelis följer hans karriär och liv kronologiskt. Konserter, tv-inspelningar och intervjuer varvas med fyllefester, otrohetsaffärer och fängelsevistelser. Det tilltagande missbruket gör honom allt mer oberäknelig och fragmentarisk som människa. Dyvik Husby skildrar detta bra, men vad jag kan sakna av filmen är att den stannar upp vid något, låter det sjunka in. Man får en känsla av att Amir Chamdin valt ut episoder i en biografi och vävt ihop dem till scener.

Man kan förstås inte kräva av en film som skildrar en människas liv att den ska ha en finurlig dramaturgi, men jag önskar att något brände till, etsade sig fast. Det som ändå får filmen att lyfta är musiken. Den har å andra sidan en enorm bärkraft. Det är nog få som inte kommer att bli berörda av den här filmen när mästerverk som Sluskblues, Ångbåtsblues, Ballad från en soptipp och Cool Water – På Den Gyllene Freden radas upp.

Hans-Erik Dyvik Husbys skådespeleri och Cornelis sångskatt gör att filmen har alla förutsättningar att bli en stor publik framgång.