Lokaltidningarna i brittiska Bengalen var fulla av kortfattade berättelser om människor som galna och desperata av hunger begick självmord och ibland även mördade sina familjer under den stora svälten 1943.

De flesta som har skrivit om katastrofen som tog tre miljoner indiers liv har pekat på inhemska faktorer som överbefolkning och missväxt. Journalisten och fysikern Madhusree Mukerjee visar dock i sin bok Churchill’s secret war att svälten inte går att förstå isolerat från andra världskriget, den brittiska kolonialpolitiken och den indiska självständighetsrörelsen.

När japanska trupper invaderade Burma kunde Indien inte längre importera ris därifrån. Än värre var att den brittiska kolonialregeringen började förbereda en japansk invasion av Bengalen genom att konfiskera mat, båtar och allt som en framryckande japansk armé kunde ha nytta av.

Storbritannien utnyttjade också Indiens resurser till det yttersta för att vinna kriget. Indien tvingades exportera mat och försörja både egna och brittiska soldater. Dessutom kom de flesta brittiska uniformerna och fallskärmarna från kolonin, trots att miljoner indier inte ägde mer än ett skynke. Resultatet blev inte bara en brist på mat, i Bengalen, utan också en inflation som gjorde att bönder hamstrade, och att miljoner indier inte hade råd att köpa den mat som fanns kvar.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill vägrade också ingripa eller ens lätta på kraven på leveranser från Indien. Mukerjee visar i sin systematiska genomgång att detta knappast kan ha berott på brist på resurser.

Det fanns så mycket billigt bröd i Storbritannien att Winston Churchill fruktade att folk skulle använda det till att föda upp kycklingar om regeringen inte införde ransonering. Churchills talade om blod, svett och tårar men Storbritannien byggde upp enorma matreserver under kriget. Ransoneringskorten kom först när kriget var slut. Och när andra länder inom det brittiska samväldet, som Australien, erbjöd sig att skicka spannmål avböjde den brittiska premiärministern. Även om en del mindre leveranser kom fram upphörde hungersnöden först i december 1943, när de överlevande bengalerna kunde skörda sina egna grödor.

Det ligger nära till hands att tro att Winston Churchills inställning till indier bidrog till katastrofen. ”I hate Indians. They are a beasty people with a beasty religion”, förklarade premiärministern mitt under svälten.

Flera av Churchills närmaste medarbetare var inte mindre rasistiska. Frederick Alexander Lindemann (lord Cherwell) som ovanligt nog var en tysk invandrare som arbetade för den brittiska krigsregeringen och bland annat expert på logistiska frågor, var oförmögen att dölja sitt fysiska obehag när han kom i närheten av färgade.

Föraktet för indier kombinerades med malthusianska tankar. Efter att lord Cherwell förklarat hungersnöden med missväxt och höga födelsetal talade Churchill om att indierna förökade sig ”som kaniner”.

Men då Indien på den här tiden normalt sett exporterade mat, medan Storbritannien i hög grad var beroende av import, så vore det mer logiskt att tala om britterna som kaniner. Ministern för indiska frågor, Leo Amery, blev en gång så frustrerad över Churchills inställning att han under ett gräl jämförde premiärministern med Hitler.

Mukerjee anser att Churchill hade flera skäl till att inte ingripa mot svälten. Ett var att det behövdes stora reserver för att förhindra svält i de länder som inom något år skulle befrias från tysk ockupation. Här är det svårt att bortse från att rasismen spelade en roll: det ansågs helt enkelt viktigare att föda vita européer, även tidigare fiender, än de ”egna”, bruna kolonialinvånarna.

En annan förklaring till hamstringen är att livsmedelspriserna efter krigsslutet skulle stiga dramatiskt. Om britterna hade använt sina egna lager av livsmedel eller fartyg för att hjälpa sin koloni hade det varit som att erkänna för amerikanerna att de under hela kriget överdrev sina behov av amerikansk livsmedelshjälp.

Ytterst var det inte rasismen som förklarar att Churchill lät tre miljoner indier svälta ihjäl, menar Mukerjee. Storbritannien koloniserade inte Indien för att de var rasister: de blev rasister för att kunna rättfärdiga sin kolonisation.

I likhet med Amartya Sen pekar Mukerjee istället på bristen på demokrati som det främsta skälet till svälten. I Storbritannien, där väljarna kunde avskeda sin regering, såg Churchill till att det fanns gott om öl under hela kriget.