Jag vet inte mycket om Sonja Åkesson, egentligen. Jag tror mig känna henne genom en bild: cigarett i handen och trött, forskande blick. Det är en bild som får mig att klistra på henne något dekadent och självförtärande, som ville jag att hon skulle vara något slags rockstjärna. En udda fågel, som i betraktarens öga kanske blir lite väl udda, lite väl romantiserad.

Hon tycks vara en pusselbit som inte passar in det pussel där jag vill placera henne. Av någon anledning tillskriver jag henne till exempel egenskapen ”skygg”. Och börjar undra om jag plötsligt tagit på mig den manliga blick som Sonja Åkesson så effektivt dissekerar i flera av sina dikter.

För Sonja Åkesson ville möta sin publik (ofta under okonventionella former som för epoken populära happenings eller bland interner på fängelser), även om en del av henne kände motstånd.

Komplex är ett epitet som ofta återkommer när jag läser om henne. Och det stämmer väl överens med hennes verk – de flesta identifierar henne nog som folkhemspoeten framför andra, men hennes dikter rör sig som bekant från det mest vardagliga till det metafysiska och existentiella, och de kan vara både ”nyenkla” och utmana språket.

Utöver det var hon inte bara poet, hon ägnade sig åt flera av de konstformer som var nydanande under 60-talet: dramatik i samarbete med Suzanne Osten, collage (både som bildkonst och som metod i diktandet), feministiska kampvisor, manus för tv (plus en roll i barnprogrammet Tårtan).

Det räcker att skrapa på ytan så framstår hon som både tillgänglig och modig, sårbar och engagerad på samma gång. Hon kunde beskriva sina inre demoner lika väl som arbetarnas situation vid Sandvikens järnverk.

Hur låter Sonja Åkessons dikter? Är de musikaliska? När hon själv läser Självbiografi (replik till Ferlinghetti) till jazzkomp i en inspelning från 1966 gör hon det rakt upp och ner, med lite gammaldags röst som påminner om Astrid Lindgren, med sådana öppna e:n som de har i gamla svenska filmer.

Det musikaliska samarbetet med Gunnar Edander resulterade bland annat i sångsamlingen Slagdängor och Åkessons dikter har tolkats av flera sångerskor genom åren, bland andra Ulla Sjöblom, Lottie Ejebrandt och Annika Fehling.

I år har ytterligare elva svenska sångerskor/låtskrivare gått in i studion på Göran Petersons initiativ för att göra sina tolkningar av valfri dikt. Av dessa är fyra hämtade från den sista och postumt utgivna samlingen Hästens öga (1977), och tre från debuten Situationer (1957).

Att tonsätta dikter är inte att göra vilken musik som helst, vad som kommer först spelar roll. Nu fogar sig musiken efter textens frasering istället för att texten får anpassa sig. Jag är böjd att tro att det alltid blir bättre musik i det senare fallet. Att sjunga en dikt kan vara att ge texten en ny inramning, sätta den i relief mot något annat. Det svåra är att ge texten tillräckligt med utrymme och ändå göra det till en ”låt” med ett egenvärde.

Precis som Åkessons dikter kan ha väldigt olika karaktär är det musikaliska resultatet på Sonja Åkesson tolkad av... spretigt. Två tidiga dikter som Monolog och Pastell får en meditativ inramning av Lisa Nilsson. Kajsa Grytt och Nina Ramsby gör narrativ av Självbiografi respektive Skärvor ur en svit. Man får göra det bästa av allt och Åkej blir till lite störigt poppiga ”slagdängor” i Britta Perssons och Annika Norlins versioner.

Men på slutet av skivan blir jag golvad. Det känns lite förutsägbart att det är två texter som är av just det där desperata slaget som jag kanske för ofta ser i Åkesson.

I Öron (ur Glasveranda, 1959 – ”Jag ber ju om hjälp”, ”Hör ni!”) sjunger Anna von Hausswolff som om gällde det livet. Och det gör det ju. Neeijjj ur Jag bor i Sverige är på papper mest en visuell upplevelse, långa rader med samma bokstäver, ååååå, neeeiijjjj, aaaiiijjjj. Över sambarytmer förmedlar Frida Hyvönen (fysisk) smärta, ilska och förtvivlan på ett sätt jag inte hade trott var möjligt.

Inget verkar slumpmässigt, här har allt smält ihop – den ursprungliga dikten och dess upphovskvinna, musiken, och den moderna uttolkaren.