Som barn vill du bli vuxen och bestämma själv, men väl där tycks vuxenheten bestå i att ständigt bli för gammal för det ena och det andra, vilket vi ofta skämtsamt påpekar. Men hur roligt är det? Är inte åldern intoleransens sista utpost? Uppfattningarna om hur man ska bete sig och se ut i en viss ålder är djupt cementerade och inte särskilt ifrågasatta.

Thérese Persson har skrivit en avhandling vid Linköpings universitet, Kvinnlig för sin ålder, där hon undersöker vilka krav som finns för kvinnor och flickor i förhållande till ålder. Hon menar att dessa har högre krav på sig än män, i synnerhet när det kommer till utseendet.

– Jag tycker mig se ett både åldersdiskriminerande och sexistiskt sätt att se på kvinnor, säger hon.

Ändå ser hon mer fram emot sitt eget åldrande efter att ha genomfört studien.

– Det var mer inspirerande än jag väntat mig, samtidigt som många föreställningar förstås har bekräftats, att ens ålder begränsar en.

Något Thérese menar är slående är hur man liksom aldrig blir klar. Varje ålder ställer nya krav, men kraven förändras också när samhället förändras. En kvinna som hon intervjuat berättar exempelvis hur hon vid en viss ålder fållade ner sin kjol, och längre fram lade ner den ytterligare, allt för att anpassa sig till hur hon skulle uppfattas i förhållande till sin aktuella ålder. ”Patetisk” är en återkommande benämning som man till varje pris vill undvika att bli stämplad som.

– Men det positiva är att man kan vända det, det finns utrymme att ta för den som vågar.

Några som vågar är de tre kvinnor kring 60 som är huvudpersoner i romanen Sex, systerskap och några män senare av Monica Gunne, kolumnist på Aftonbladet. Agatha, Louise och Madeleine är hårt arbetande, framgångsrika singlar som har bestämt sig för att life goes on, både när det gäller karriär och kärlek.

Hur upplever du de normer som omgärdar äldre kvinnor?

– Vi har inte riktigt samma respekt för dem som generationen innan, säger Monica Gunne, vi är ju 40-talister och har varit med om kvinnorörelsen och den sexuella revolutionen. Vi skulle uppfattas som subjekt och ha sex på våra egna villkor. Visst finns det outtalade regler men det finns det ju för alla åldrar. I vår ålder får man till exempel inte vara vulgär eller för kåt utan veta sin plats.

Vad finns det för roller för den äldre kvinnan att välja mellan?

– Jag har nu börjat klä mig som en Dior-kvinna, det ska sitta bra och vara fint tyg. Det är så många som lufsar till sig, det facket är ganska tydligt, att man ska vara naturlig. Överklasskvinnorna på Östermalm har en speciell stil, sen de som är snygga i sig själva och har en personlig stil, i Frankrike ser man ofta sådana chica kvinnor.

Monica Gunne berättar att hon börjat intressera sig för sitt utseende först på senare år.

– Nu använder jag concealer och färgar håret. Man förlorar sin identitet, den man känner sig själv som, när man åldras. Jag ser inget positivt i förlusten av utseende, hälsa och energi. Däremot har man ju erfarenheten, det är ett guldläge när det gäller personligheten, att man äntligen är jäkligt trygg i sig själv. Och att man inte är styrd av hormoner, det är stor skillnad kan jag tala om.

När det gäller flickorna och kvinnorna som Therése Persson intervjuat, tjugofem stycken mellan 6 och 99 år, är budskapen fulla av motsägelser, och det är ofta kroppen och det yttre som hamnar i fokus.

– Man tycker att det är opassande att klä sig i exempelvis en lite djupare urringning eller för korta kjolar när man närmar sig medelåldern, men den intervjuade kan samtidigt vara klädd just så! Det verkar som att man vill visa att man är medveten om vad som gäller, men att man kan bryta mot detta, ofta villkorat av en omgivning som säger att man ’ser ung ut’ eller är ’snygg för sin ålder’.

Man ska alltså både acceptera sitt åldrande och inte utsätta sig för exempelvis överdrivna plastikoperationer, men på något sätt ska åldrandet ändå kväsas genom mildare åtgärder, som antirynkkrämer och träning. ”Gammal” är ett ord ingen vill ta i tång med, bland Therése Perssons intervjuobjekt identifierar man sig hellre som ”äldre”, vilket tycks vara mindre laddat.

– För män kan åldrande vara mer positivt, menar hon. Man talar om de grå tinningarnas charm, men det finns inget motsvarande för kvinnor. Tvärtom är det mycket strängt, åldrande kvinnokroppar ska skylas, de ska inte vara sexuellt aktiva. Men samtidigt får jag intrycket att vi ändå har fler möjligheter i dag, även om mycket ansvar läggs på individen, att det lite är ens plikt att ta hand om sig så att man inte förfaller.

När Ebba Witt-Brattström tänker tillbaka på 70-talet och hur de inom kvinnorörelsen såg på åldrandet framträder en helt annan inställning.

– Vi hade den glada föresatsen att det var vackert att vara rynkig för det visade på erfarenhet, det var väldigt centralt, säger hon på telefon från Berlin, där hon innehar en gästprofessur vid Humboldt-universitetet. Sen kanske det inte alltid är roligt, särskilt i ett land där man kanske har det värsta osynliggörandet av äldre kvinnor. Det finns en väldig ungdomsfixering i Sverige som inte finns här i Tyskland. Speciellt från unga kvinnor, de tittar inte ens på äldre kvinnor och det drabbar en redan efter 45. Jag sminkar mig så klart... men jag är ganska vältränad, och jag behöver inte gå och ut och ragga, kanske känner jag därför inte av det så mycket.

I Grupp 8 arbetade kvinnor ur flera generationer sida vid sida för den gemensamma saken, ofta iklädda Mah-Jong. Systerskap var ledordet.

– Ålder var något som vittnade om att man hade mer eller mindre erfarenhet som kvinna. Eftersom jag var så ung när jag började var det kanske några ’jaja, hon lär sig’, men det var något rätt unikt för rörelsen att vi inte var olika generationer på det sättet. När man hade ordet i lokalgrupperna inledde man inte med ’trots att jag är så gammal så...’. Det är något svenskt över det, ganska märkligt. Det kan bero på att befolkningen består av en stor andel barn och unga vilket sätter agendan, samt det massmediala trycket på kvinnor, att de alltid ska vara unga och vackra. Familjebanden ser också annorlunda ut, som svensk umgås man inte speciellt mycket över generationsgränserna.

Spelar åldern någon roll i dagens feminism(er)?

– Nu har vi en extrem sexualisering av feminismen och eftersom sex är jätteviktigt när man är ung blir det ett fokus på yngre. I antologin Könskrig där många väldigt unga medverkade skrev redaktörerna i inledningen att det är i sexet som förtrycket börjar. De upplever det så, men det är andra saker som är viktigare för mina äldre systrar, många är pensionärer nu och märker att de får sämre pension för att de är kvinnor, det är ett inbyggt ekonomiskt förtryck. För Grupp 8 var det det ekonomiska, det ideologiska och det sexuella förtrycket vi hade att kämpa mot. Man ser det mer när man är äldre och har utsatts för alla tre.

Hur skildras kvinnors ålder i litteraturen?

– Kvinnolitteraturen på 70-talet uppvärderade äldre kvinnor, nästan idealiserade dem. I den samtida litteraturen skriver Sigrid Combüchen i Spill. En damroman (som i skrivande stund just fått Augustpriset) väldigt fint om två åldrande kvinnor. Vi har också Kerstin Ekman, våra stora författare skriver på det viset. Så har vi en rätt så ny tradition av yngre som ju skriver om unga kvinnor som går under för att män är så hemska, det är lite förakt mot vanliga kvinnor, som modersporträttet i Bitterfittan. Kristina Lugn har å sin sida de här gamla käringarna men hon återupprättar dem inte, hon har ett annat fokus som är mer fnittrigt, man skrattar åt de här halvt nedsupna kvinnorna.

Paradoxalt nog tycks våra problem med ålderdomen öka i takt med att medellivslängden ökar, även om den för just kvinnor nu faktiskt börjar avta. I Svenska Dagbladet hade man för en tid sedan en artikelserie om den åldrande befolkningen, som man kallade Ungdomlingar, eftersom det var så dessa gamla kände sig. Ålder är naturligtvis också något relativt.

– När jag pratar med barn och tonårstjejer är jag gammal, säger Therése Persson, som var mellan 29 och 34 år när hon genomförde intervjuerna, medan när jag möter en 75-åring så kan hon kalla mig för ung flicka.

Persson använder i avhandlingen det teoretiska begreppet ”livets tidtabell”, som innebär att det finns vissa hållpunkter för när i livet man bör göra vissa saker, till exempel utbilda sig och bilda familj.

– Jag hade inte insett att detta var så inrotat, säger hon, men nästan per automatik talar man om saker som att de inträffade ”sent”, eller att de inte inträffat ”än”.

Det finns en tidtabell både för livet i stort och för kroppen, som även den ska utvecklas efter ett viss schema. De intervjuade talar om att få bröst eller bli gråhårig tidigt eller sent, däremot pratar få om klimakteriet och tiden efter. Att detta ofta förbigås är något som Monica Gunne blivit varse:

– Den kåta och sexuellt utlevande äldre kvinnan finns nästan inte beskriven någonstans, varken i litteraturen, konsten eller litteraturvetenskapen. En av få författare som har tagit henne på allvar är Kerstin Thorvall. I sin bok Tänk om det är klimakteriet från 1983 beskrev hon den ensamma och äldre kvinnans kärlekslängtan och raseri. Framtidens kvinnor kommer att leva halva sina liv i den så kallade menopausen, men inte ens i kvinnorörelsen tycker jag att man har talat om detta, utan bilderna av den förgrämda kvinnan och den silverhåriga kvinnan utan underkropp lever kvar.

Ebba Witt-Brattström håller med om att postmenopausen i dag sällan är på tapeten, men tycker att kvinnorörelsen såg till hela spektrat och menar att det stora problemet är att traditionellt kvinnliga värden är så lågt värderade.

– När vi gick in i forskningen var ju kvinnohälsan eftersatt, medicineringen var utformad efter unga män. Tyvärr tar unga kvinnor i dag efter typiska manliga beteenden, när det gäller alkohol till exempel, i tron att det är det som är frigörelse, och det är också vad som predikas i samhället. Aldrig förväntar man sig att pojkar ska ta lärdom av hur tjejer till exempel tagit större ansvar, och fler unga tjejer än killar mår väldigt dåligt.

Therése Persson anlägger ett perspektiv där hon utgår från att ålder inte är något neutralt, hennes tes är att man ”gör” ålder ungefär som man enligt Judith Butler ”gör” kön. Hur vi iscensätter ålder finns det otaliga exempel på runt omkring oss, till exempel när Ann Heberlein recenserar Monica Gunnes bok i DN:

”Å ena sidan kan jag sympatisera med budskapet att det ’finns ett liv efter femtio’ (såklart!) men å andra sidan känner jag mig frågande inför att det där livet efter femtio måste handla om att sträva efter att leva som en tjugofemåring.”

Hur lever man som en tjugofemåring? Det förutsätts att vi vet vad som menas här, att det är tjugofemåringens lott att gå ut och roa sig, dricka alkohol, ha lösa förbindelser med mera. Precis som det finns föreställningar om vissa egenskaper och intressen kopplade till könet, finns föreställningar på motsvarande sätt när det kommer till ålder.

Önskedrömmen för Therése Persson nu är att göra motsvarande studium av män och pojkar.

– Män kanske känner att de borde ha en mer avslappnad inställning till åldrande, men många tycker att det är jobbigt att bli tunnhåriga till exempel, men det är något man inte riktigt vill prata om.

Med en skönhetsindustri som alltmer inser att den missat att exploatera halva befolkningen är mannens ålder säkert på väg att bli lika kritisk som kvinnans.