Stockholms Fria

Indisk författare finner andrum i Stockholm

Siddharth Dhanvant Shanghvi har fått nog av jetsetlivets olidliga lätthet. Den 33-årige indiern har varit i Stockholm för att presentera sin första fotoutställning, The house next door, och blev förälskad i staden på köpet.

– Av alla städer jag varit i har jag aldrig fått ett så intelligent och varmt mottagande som här, det tog verkligen andan ur mig, säger Siddharth Dhanvant Shanghvi.

Han ansågs vara ett litterärt stjärnskott när han debuterade med The last song of dusk 2004, men efter två romaner vill han gå vidare.

– Identiteter som författare eller fotograf begränsar berättandet, säger han. Instrumentet byts ut, men drivkraften är densamma.

Nu har han fotograferat sin cancersjuke far och bilderna visas på Galleri Kontrast till och med 16 januari. Arbetet blev ett sätt att hålla fadern sällskap och på samma gång dokumentera hans tillvaro, och resultatet visade sig tala till många.

– Människor på vernissagen berättade de här personliga och vackra sakerna om sig själva och mycket tror jag det hade att göra med bildernas karaktär, att de är så personliga. Människor vågar öppna sig för att jag gör det. Det är underbart, för livet är så obeskrivligt och outsägligt kort, om du går runt allt som är viktigt så kommer det som bör sägas aldrig att sägas.

The last song of dusk skrev han blott 22 år gammal, ett stycke magisk realism med kärlek och död i centrum, uppbyggt av smäktande superlativ och språkliga anakronismer. Den publicerades några år senare och belönades med bland annat brittiska Betty trask award och översattes till en mängd språk (dock ej svenska). Han jämfördes med Salman Rushdie och blev allmänt sedd som en ”it-boy”.

Nästa roman, The lost flamingoes of Bombay, fick mer blandad kritik. Den kom ut 2009 och handlar om en ung och löjligt begåvad fotograf som hänger med salongslejonen i Bombay. Shanghvi skriver om det han känner till, han kommer från den övre medelklassen och vill inte låtsas att han vet hur det är att leva i slummen.

Kände du stor press när du skrev din andra roman?

– Ja. Faktiskt, och det säger jag till mina vänner att det värsta med att debutera så ung är att man inte vet hur man ska hantera den offentliga bilden av sig själv. Sen blir man nertyngd inte bara av kritik, men än värre av lovord. För då kommer man alltid att ha det som måttstock.

Böckerna känns avslägsna för honom nu, han känner inte riktigt igen personen som skrev dem.

– Men jag är mycket tacksam, böckerna gav mig passerkort till många olika världar.

Kan du se dig själv ha ett ”vanligt ” jobb?

– Faktiskt inte. Jag har alltid skrivit, nu har jag en kolumn i en indisk tidning. Men nej, jag kan inte se mig själv ha ett nio till fem-jobb, jag tror det skulle ta livet av mig, bokstavligen.

Shanghvi skriver även kulturkritik för Time Magazine, och en censurivrande regim ger honom flera mindre önskvärda anledningar att författa debattartiklar.

– Medias intåg i Indien har gjort att det avgörande är att få uppmärksamhet där. Och hur ska man synas, jo, genom att göra löjliga saker som att vilja bannlysa Alla hjärtans dag eller förbjuda en roman vid ett universitet. Hur det nu skulle hjälpa Indiens fattiga?

The Last song of dusk utspelar sig på 20-talet, av flera skäl.

– Jag tror att jag ville ha lite distans och det finns något romantiskt över epoken, man ser alltid det förflutna som vackrare. Men jag ville också att det skulle utspela sig under den brittiska koloniseringen och innehålla en ung karaktär som var respektlös mot den.

Hans karaktärer ägnar sig dessutom gärna åt okonventionella erotiska eskapader och just sexualitet är en annan av hans käpphästar, men det handlar inte bara om att utmana de tabun som finns i hemlandet.

– Det viktiga har varit att se hur sexualitetens språk i Indien behöver vara sitt eget. Nu är det lånat från väst, man är lesbisk, bi och så vidare. Vilket är bra för dem som vill omfamna dessa benämningar. Men jag känner också att de är väldigt kulturellt betingade, de är relevanta för någon från San Fransisco, New York, Oslo eller Paris. De är inte nödvändigtvis relevanta för någon i en liten by i Indien som kämpar med att manifestera sin egen personliga erfarenhet men inte har språket att göra det på. Så det vill jag försöka förstå och utforska, och skapa ett klimat där det här språket kan uppstå. Jag tror man måste gå tillbaka i tiden, vår egen förståelse av sexualitet i Indien har ju varit livfull. Det är inte bara Kama Sutra, utan det fanns en hel vetenskap om sensualitet. Det här begravdes först av islamska regimer och sen av britterna, båda superkonservativa när det gäller sex. Så våra originalidéer försvann, som handlar om att spektrat är så mycket bredare än att vi bara är män, kvinnor, straight, gay et cetera.

Shanghvi har placerat båda sina böcker i sin födelsestad (nu bor han tidvis i USA). Det är ett medvetet val av honom att säga Bombay och inte Mumbai eftersom han menar att det högerextrema partiet Shiv Sena genomförde namnbytet utan att det var förankarat hos folket.

– Som konstnär och författare känner jag att det är viktigt att hålla den identiteten levande, som för mig är Bombays ursrprungliga själ.

– Jag brukade älska Bombay, men ju äldre jag blir desto svårare tycker jag det blir med alla dessa människor. Innan jag kom hit till Sverige var jag i Istanbul och alla sa ”åh, du måste gå ut och se det och det, det är så vackert”. Men det slutade med att jag stannade i mitt rum och jag tror det är därför det känns som att jag andas här i Stockholm, här finns fysiskt utrymme att interagera med människor på ett meningsfullt sätt. Och jag inser att det är det jag avskyr med Bombay, det är för mycket som pågår, ”du måste...” eller ”Mick Jagger kommer på middag”, eller modeveckan invigs, det är bara skräp och det är svårt att fly från såvida du inte bara stänger av och blir eremit.

Det låter följdriktigt att han planerar att spendera nästa sommar i, just det, Sverige. b

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria