Med tanke på att syndikalisten Emil Boss nog är mest känd för sitt fackliga arbete på Systembolaget är det lätt att tro att hans poesi skulle vara en aktivistisk, konkret skildring av butikskassan. Men det här är något helt annat. Tidlistan övergår istället i en flera sidor lång beskrivning av arbetsmoment: kassabandet, pedalen, tangenterna, skärmen, växelpengarna, papperskorgen, varvat med de omsorgsfullt utmejslade replikerna.

Hej. 40 kronor tack. Vill du ha kvitto?

Mötet mellan den här konceptuella, upprepande maskinpoesin och arbetsplatsskildringen är smått genial. Emil Boss tar en form, som oftast har visat upp ett system och ett omänskligt samhälle, men han använder den för att skildra sin arbetsvardag inifrån. Dikten kompletteras med dokument ur arbetsvardagen som kassarapporter och arbetsscheman.

Det är intressant och det fungerar, men det är långt ifrån allt.

Diktsamlingen tar en annan väg. Ur de maskinmässigt upprepade kassamonologerna börjar ett slags sökande efter identitet, en önskan om att hitta ett språk. Ur texten formar sig en mer traditionell poesi i korta, trevande stycken.

Det är en svår väg att smälta ihop de två olika delarna och lika väl som jag ser logiken och utvecklingen kommer jag på mig själv med att önska mer av inledningens kompromisslösa skildring.

Å andra sidan lyckas nu Emil Boss förmedla ett hopp med sina sårbara texter som betraktar Stockholms södra förorter.

När tidlistan summerar dryga 9000 timmar under sju år i butiken landar vi i känslan av att arbetet definierar oss. Men då har vi redan fått se det där andra.