Några förutfattade meningar måste ha aktiverats hos mig själv när jag läste igenom Body Horrors programförklaring. De får mig hur som helst att hålla utkik efter några utstuderade typer med synthlugg (?) vid vår mötesplats och jag blir lite perplex inför bandets poppiga uppenbarelse, eller snarare över min reaktion.

Tomas Gunnarsson och Mats Jönsson växte upp i Sundsvall och började spela synthpunk tillsammans utan att kunna skilja på dur och moll. Däremot var de säkra på att de inte passade in i en traditionell maskulinitetsroll. De flyttade till huvudstaden och Tomas började skriva för en tv-spelstidning. Där lärde han känna Tommy Preger, en stockholmare med samma feministiska värderingar och musikaliskt förankrad i samma indie-electromylla. Som Body Horror har de spelat ihop sedan april förra året och både hunnit med att släppa en EP och göra ett antal byxlösa spelningar.

– När vi spelade i band ihop i 20-årsåldern så kändes det bara naturligt att hela bandet skulle klä sig i rosa och tights, säger Tomas. Jag har liksom inte haft byxor på scen på... väldigt många år, det känns otroligt obekvämt, jag måste ha kjol.

Är er musik politisk?

Tomas: Låtarna är inte debattinlägg, de är snarare ögonöppnare, vi försöker utforska sidor av vår manlighet och kvinnlighet...

Mats: Mänsklighet.

Tommy: Eller av naturen blir det ju politiskt, det är fånigt att låtsas som någonting annat, men skälen är kanske inte politiska utan snarare ganska privata.

Intresset för feminism och queer har de fått på olika sätt, för Tomas var det via det könsöverskridande:

– Jag tog alltid chansen när det fanns tillfälle att göra något slags show, jag kunde klä mig i kvinnokläder under en redovisning i gymnasiet till exempel.

Tommy: För min del är det snarare ett aktivt experiment och det var du Tomas som initierade mig i det. Jag minns första gången du fick på mig en kjol och jag såg mig i spegeln och blev helt förtrollad.

Mats: Jag hade länge känt mig väldigt utanför typiskt maskulina konstellationer. Som kille formas man jävligt hårt till att vara hård, att leva upp till den bilden. Jag har spelat fotboll och gjort lumpen, och jag har verkligen inte känt mig hemma i såna grabbiga sammanhang.

Tommy: Men att det tar sig ett sånt extremt uttryck just nu är väl för att musiken skulle kunna vara den värsta av fällor när det gäller att fastna i traditionella könsroller, och det skulle vara hur tråkigt som helst.

Vilka är er publik?

Mats: Vi har blivit positivt överraskade ibland när det gäller mottagande, jag har ju också en hel verktygslåda med fördomar vare sig jag vill eller inte. På en spelning var det en typ av människor som jag trodde skulle hata oss, men de kom fram och började ställa frågor och verkade väldigt intresserade av vårt koncept. Så det är också en transformation av... ja...

Mats illustrerar genom att vända upp och ner på den imaginära verktygslådan och skaka om den.

Tomas: Det är absolut utmanande att se oss, men bara vi kommer ut på scenen så fattar folk att vi bjuder på oss själva. Men vi är noga med att aldrig spexa.

Tommy: Det skulle vara enklare för folk att kategorisera oss om vi var ett schlagerband eller spelade något som var lite mer traditionellt transigt. Men vår musik är mer mot electropopindie...

Tomas: Som är mer autentisk. Och det är vi ju kluvna inför. För autenticitet och äkthet brukar förknippas med rock och manlighet, i kontrast till falsk, feminin, oäkta pop. Men det vore svårt för oss att göra oärlig och glättig musik när det inte är sånt vi gillar. Och den kedjan kanske inte behöver vara så sammanhängande – på samma sätt som ens kön, sexualitet och genus inte behöver vara det.