Kärnkraften uppmuntrar retorisk kreativitet
”Kriser är globaliseringens högsta stadium.” Den franske filosofen Paul Virilios parafras på Lenin har aldrig känts så aktuell. Inget är så globalt som kriser. Trippelkatastrofen i Japan med jordbävningar, tsunami och kärnkraftshaverier följs i realtid av tittare över hela världen. Och effekterna känns av direkt på aktie- och råvarubörser. Varken medier, marknader eller radioaktivitet känner numera av några gränser.
Upproret i arabvärlden är en lika stor geopolitisk kris som den geologiska krisen i Japan. Den nya egyptiska regeringen har släppt in både iranska och kinesiska krigsfartyg i Medelhavet. Det är symboliska händelser som vittnar om att EU och USA inte längre helt och hållet kontrollerar världshaven.
I skydd av katastrofen i Japan har saudiska soldater och pansarfordon gått in i det lilla tyranniet Bahrain för att försöka slå ner det folkliga upproret. Om Bahrains kungliga diktatur faller, riskerar de folkliga protesterna i Saudiarabien att öka. Om Bahrain hamnar i folkets händer förlorar USA sin viktigaste flottbas i regionen. Maktbalansen i Persiska viken skulle då förändras.
Mardrömsscenariot för USA är att upproret sprider sig till Saudiarabien. Om folket fick makten i Saudiarabien skulle USA förlora sitt inflytande över energipolitiken, och dollarns ställning som referensvaluta hotas.
Sinande oljefält, politiska revolutioner och nukleära katastrofer skakar om världens energihandel. Kärnkraftsindustrin hotas av en ny ”nukleär vinter”, varnar någon från branschen.
I takt med att kärnkraftverken blivit allt säkrare – på papperet – har dock olyckorna blivit allt allvarligare. Till Harrisburg (1979) och Tjernobyl (1986) kan världen nu lägga Fukushima.
Kan vi lita på kärnkraften? Det är olustigt att ens ställa frågan, hävdar en del. Svaret är givet. Vi, eller våra beslutsfattare, kommer att forstsätta att lita, hoppas, tro, på det nukleära, på oljan och på fan och hans moster.
Inga oljeutsläpp har hittills påverkat oljepolitiken, inga bankkrascher har varit allvarliga nog för ge oss ett nytt finansiellt system, och inga kärnkraftsolyckor kommer att bli tillräckligt katastrofala för att kärnkraften ska omvärderas.
Inte ens härdsmältor är så allvarliga nu för tiden, sägs det. Moderna kärnreaktorer byggs för att klara av det, utan att släppa ut värst mycket radioaktivitet. Svenska kärnkraftverk vilar dessutom på urberg, så Fukushima kan aldrig inträffa här. Vips så är terrorattacker plötsligt lätta att skydda sig mot. Terrorister kommer aldrig att hitta på något nytt och oväntat. De nya kärnkraftverken återanvänder bränsle så inte ens ”slutförvaringen” (hundra tusen år) är ett riktigt problem.
Och tänker man efter riktigt ordentligt så inser man att det egentligen aldrig inträffat någon olycka som förtjänar att diskuteras. Harrisburg? Gammal teknik! Tjernobyl? Styrt av kommunister! Fukushima? Byggt på lös sand!
Sveriges framtida kärnkraftverk, byggt på urberg, kommer att ägas och drivas av privata investerare, om näringsministern får som hon vill. Privata ägare månar ju om sina ägodelar. Aktieägarna vill ha utdelning, inte apokalyps.
