Julian Brandt väljer en annan väg, även om han numera sjunger på svenska och Demonen förvisso präglas av ett vanligt förekommande bitterljuvt tema.

Musikaliskt tycks Brandt ha omvärderat sitt koncept något sedan debuten Looks and talent (don’t always go together) från 2009; den klassiska, kitschiga synthpopen utgör fortfarande stommen, men materialet är spretigt och rör sig lite för ofta i stabila vågor mot en lättlyssnad radiokanal nära dig.

Du och jag mot världen är verkligen i svensktoppsglättigaste laget, medan Retrokärlek, en duett med 80-talsfundamentalisten Kitty Jutbring är lagom publikvänligt nostalgisk. Skivans andra duett, Hela livet passerar revy, med Anne-Lie Rydé, hör till de bättre stunderna, speciellt Rydés parti i versen är smått magiskt. Däremot kan jag inte alls ta till mig den malplacerade baktakten i Pojkarna i Berlin. En mörkare låt som Vackra människor sticker ut men helheten förblir en smula anonym.

Kanske har Julian Brandt skruvat ner de tidigare oblyga 80-talsinfluenserna för att försöka hitta sin egen röst, vilket ju ingen ska klandras för, tvärtom. Det gäller bara att ta sig tid att lyssna på den också.