I den sydliga staden Deraa, centrum för proteströrelsen, hölls nya kraftiga demonstrationer i fredags och lördags. Ytterligare tiotals dödsoffer rapporterades. Protesterna fortsätter även i de centrala delarna av landet, och i de nordliga hamnstäderna Latakia och Banyias. Ändå finns anledning att ifrågasätta demonstranternas möjligheter att störta det makthavande Ba’ath-partiet.

En anledning är att regimens repression är brutal och delvis framgångsrik. Alla försök att få till stånd protester i de större städerna Damaskus och Aleppo har kvävts, och i stället överskuggats av välorkestrerade stöddemonstrationer för Bashar al-Assad.

Under den senaste veckan har regimen deporterat ett antal utländska journalister, vilket ytterligare försämrar den mycket bristfälliga informationen om vad som pågår. Sedan tidigare har till exempel Deraa stängts av för journalister.

Oberoende och oppositionella källor talar om brutalt våld från säkerhetsstyrkor, något som konsekvent förnekas av regimen som i stället skyller dödsfallen på ”beväpnade gäng” som går utländska krafters ärenden.

Det finns gott om exempel på att Ba’ath-partiet inte tvekar att ta till extremt våld mot sina egna medborgare. Det mest ökända fallet är massakern 1982 i staden Hama, strax norr om Damaskus. Efter att medlemmar av Muslimska brödraskapet gjort uppror och lyckats ta kontroll över Hama, omringades staden av militära styrkor. Motståndet slogs slutligen ner genom ett utdraget artilleribombardemang som tros ha tagit minst 20 000 liv, det absoluta flertalet civila.

Sedan dess har protester mot regimen varit sällsynta. Tills nu, när även syrierna tagit till gatan med krav på demokratiska reformer och diktatorns avgång. Men ända sedan upproren i Mellanöstern tog fart i början på året har Bashar al-Assad hävdat att en liknande utveckling är otänkbar i Syrien. ”Vi är inte tunisier eller egyptier” sa han i en intervju med Wall Street Journal i januari, som ett svar till de internationella medier som ofta presenterar protesterna i Syrien som en direkt motsvarighet till utvecklingen i Egypten eller Tunisien.

Utan att försvara diktaturen finns goda skäl att ta fasta på al-Assads ord.

Även om den övervägande delen av den syriska befolkningen är fattig, och landet länge präglats av utbredd korruption, plågas det inte i samma utsträckning av den totala sociala misär som länge funnits i Egypten.

Den jämförelsevis ungdomlige Bashar al-Assad (han tog över efter sin far år 2000) är inte heller lika hatad som Egyptens avsatte president Hosni Mubarak. Men det som gör situationen mest olik den som rådde i Egypten är kanske den mer religiöst och etniskt uppsplittrade befolkningen.

Vid sidan av de runt 70 procent av befolkningen som bekänner sig till sunni-islam, finns också stora grupper av kristna, druser och alawiter, en variant av shiaislam.

Denna uppdelning spelar utan tvivel Bashar al-Assad i händerna. Han tillhör själv den alawitiska minoriteten, och ända sedan hans far Hafez tog makten 1970 har al-assad-familjen fyllt militären och säkerhetsstyrkorna med betrodda medlemmar av den egna sekten. I jämförelse med sina libyska och egyptiska motparter bedöms de vara mycket trogna regimen.

Framför allt tjänar presidenten på rädslan för att våldsamheter skulle bryta ut vid ett plötsligt regimsammanbrott. Undertryckandet av inhemska etniska konflikter har varit ett av regimens viktigaste existensberättiganden, så visionen om att ”systemet ska falla” framstår som betydligt mindre lockande för många syrier.

Enligt anonyma rapporter inifrån Syrien som publicerats på bloggen Jadaliyya har diskussioner kring religiös tillhörighet ökat den senaste tiden, inte minst efter att regimen gjort vissa eftergifter till den sunnimuslimska majoriteten. Om de pågående protesterna uppfattas som uttryck för religiösa eller sekteristiska egenintressen undergräver det med all säkerhet deras legitimitet i många medborgares ögon. Syrien-experten Fred Lawson hör till dem som hävdar att många syriska kristna hittills stött regimen eftersom de anser att: ”status quo är bättre än varje situation som kan tänkas öppna upp för ett islamistiskt maktövertagande”.

De kristna kopternas stöd för den egyptiska revolutionen visar att det är möjligt att övervinna religiös misstro och i stället bygga politiska allianser för demokrati. En sådan utveckling är svårare i Syrien, och ännu finns få tecken på att det håller på att hända. Ändå är det sådana allianser som lär krävas om vi ska få se en demokratisk utveckling i Syrien.