Skönhetsindustrin
Del 1:  Modellagenturen Heartlands

Heartland models kallar sig agentur och modellskola. På 34:e våningen i Turning torso håller de casting en fredagskväll i mars. På skinnsätena i lobbyn sitter två välpolerade tjejer. De liknar servitriser i sina korta svarta kjolar och vita blusar. De hälsar mig välkommen och visar mig vägen till hissen.

Heartland models har väckt uppmärksamhet i medier eftersom deras modeller flera gånger har känt sig lurade. Historien går ungefär så här; modellen skriver på ett kontrakt där hon ålägger sig att betala ungefär 40 000 kronor i tron om att det ska leda till en stor visning för till exempel Gucci under modeveckan i Paris.

Det mesta verkar vara en bluff, de vill dra sig ur men har svårt att bryta kontrakten. Ägaren Jörgen Jörgenssen försvarar det hela med att det är en skola och att han lär upp modeller. Vägen dit kan vara lång och kostar en del.

De etablerade modellagenturerna fasar när de hör om Heartlands. Modellyrket är ingenting man lär sig. Antingen har man det eller så har man det inte, menar de.

Och det har man ju hört. De klassiska modellscouterna hittar sina modeller på gatan, långt bort från sexiga bilder hemma i flickrummet, glitterögonskugga och bruncreme. Det är alltid den obrydda tjejen på väg hem från fotbollsträningen, klädd i gummistövlar och regnrock som upptäcks. Ett par år senare är hon en av världens mest framgångsrika modeller.

Men de som har drömmar då? De som helg efter helg poserar framför digitalkameran och lägger upp bilder på facebook? Vad hände med ”man kan bara man vill”? Är det här demokratisering av ett elitistiskt yrke, tänker jag när jag åker upp till 34:e våningen i den gungiga hissen. 

Inne på Heartlands kontor finns ett gäng glada tjejer. De sköter castingen, är själva modeller i agenturen och tar hand om allt från administration till mått och foto.

Till tonerna av discomusik från kommersiell radio lägger en av tjejerna ett tjockt lager foundation på huden i mitt ansikte. Lite extra concealer under ögonen där åldern försiktigt börjat ta ut sin rätt och på hakan där jag har en finne.

Jag slås av att sminket är av den där billiga sorten. Lukten av pudret och ögonskuggan får det tidiga 00-talet och förfesten till ”Strandbaden 16” att kännas kusligt nära och modevärldens glamour är långt bort 

Väggarna pryds av bilder på tjejerna. De poserar framför kameran med sug i blicken. Det här är tjejerna som kan tänka sig att betala för att bli modeller. De trotsar de etablerade agenturernas resonemang om att man inte kan lära sig att bli modell. De är inte långa och pinnsmala med knotiga kindben och stora munnar. De är vanliga snygga tjejer.

Men hoppas de utmana modevärldens rådande politiska struktur och skönhetsideal eller tränar de så att kan de passa in i dem? Är det i denna bisarra önskan om att bli bekräftad som objekt som Heartlands har möjligheten att tjäna pengar?

Tjejen som sminkar mig berättar att hennes karriär på Heartlands började på just en sådan här casting för ett år sedan. Hon är ganska förtegen om vilka arbeten hon gjort och några pengar har hon inte tjänat än. 

Hennes dröm är att bli modell och gå visningar på den stora modeveckan i Paris. Men så här ett år efter att hon skrev på kontrakten har karriären fortfarande inte tagit fart. Hon utbildar sig till makeupartist på gymnasiet.

– Det är bra att falla tillbaka på om det inte skulle gå så bra med modellkarrären, säger hon.

Så kommer han, ägaren till Heartlands Jörgen Jörgenssen, just när en av tjejerna tar måttet på mina bröst. Vi pratar lite om var de är som störst. Vi pratar lite om mått, Marilyn Monroes och Barbies. Jag ställer mig framför kameran. Jag ser fram emot instruktioner som ”make love to the camera”. Men det hela blir ganska stelt och oinspirerat. 

Jag har inte sett glimten av varken champagne eller något annat som bubblar eller glimmar och vi är redan klara. 

– Vad händer nu? undrar jag. 

– Du kan få köpa bilderna med dig hem för 200 kronor, berättar en av tjejerna.

– Nej det har jag inte råd med, säger jag. 

– Då är det klart, du kan gå hem. Vi kontaktar dig via mejl, säger en av värdinnorna och jag får inte ens titta på bilderna.

Så var det över. Jag luktar billigt smink. Något modellkontrakt fick jag inte den helgen.

Om det fanns någon demokratiseringstanke innefattar inte den mig. Här sker fortfarande en bortgallring, som baseras på det outtalade kriteriet ekonomi. 

Om jag inte är beredd att betala 200 kronor för en cd med bilder hur ska jag då rimligen kunna betala 40 000 för att lära mig gå sax med benen? För snygg är jag ju.