Sedan i torsdags visas danska Tina Enghoffs utställning Jag är ingenting på Kulturhuset. Den bygger på bildserien Seven years, vars titel syftar på den del av den danska lagstiftningen som inte tillåter utländska kvinnor att skilja sig från sina danska män förrän efter sju år; de riskerar då att utvisas. Dessa kvinnor blir ofta utnyttjade och isolerade, och den utsattheten skildrar Enghoff dels genom stora färgfotografier, dels genom en videoinstallation där ett antal kvinnor själva berättar sin historia. Nyligen har regeln ändrats till fem år, men Tina Enghoff, som är i Stockholm i samband med utställningens öppnande, menar att det inte medfört någon förbättring.

– Det låter lite mer humant, men egentligen har det tillkommit en massa restriktioner, förklarar hon. Du ska tala danska, ha ett jobb, du måste delta i frivilligt arbete. De här kvinnorna som blir utnyttjade, inlåsta, whatever, ska alltså dessutom engagera sig i frivilligarbete! Och de kan knappast lära sig danska för de kommer inte till danskundervisningen.

Tina Enghoff har en mångårig karriär som fotograf bakom sig och har ofta arbetat med sociala och politiska teman.

– Det är viktigt att det har ett innehåll. Jag ville göra något om kvinnor och våld, för jag tycker att det är ett viktigt ämne. När jag började göra research upptäckte jag att cirka 80 procent av de kvinnor som kommer till kvinnojourerna var av utländsk härkomst, och jag undrade hur det kunde komma sig.

Det rör sig till största delen om danska män som tar upp thailändska, filippinska eller afrikanska kvinnor, ofta till en farlig miljö med mycket droger och kriminalitet. Under arbetets gång stötte Tina Enghoff på en del motstånd, bland till exempel anställda på kvinnojourerna fanns en viss uppgivenhet, man tyckte inte att det var någon idé.

– Men jag har den inställningen att sådant här måste man få ut på något sätt. Så vi träffade kvinnorna och det var ibland en mycket fin upplevelse, men oftare en mycket våldsam och obehaglig sådan, för jag kände ju att jag helst ville hjälpa kvinnorna. Vi som jobbade med projektet förklarade tydligt att vi inte kunde hjälpa dem. Men det var samtidigt bra för dem att få en möjlighet att berätta sin historia, de kände att någon lyssnade på dem och tog dem på allvar.

Bilderna föreställer de kvinnor som Enghoff träffat, men i en miljö som iscensatts av fotografen. Någon ligger i en onaturlig position på en grånad lövbädd, en annan hukar svartklädd på ett fält.

– Jag visste att jag inte kunde visa deras ansikten, för många av dem levde under dödshot och var rädda. Jag kunde heller inte visa var de befann sig. I ett tidigare projekt om hemlösa i Danmark så använde jag sopor väldigt mycket visuellt, och det är faktiskt grunden i de här bilderna, kvinnorna är som sopor som man bara kastar bort. Sen var det också viktigt att visa den danska naturen, som ofta framställs i romantiska drag med fina scenerier. Och utöver det gjorde jag mycket research av krigsbilder, från Kosovo och Srebrenica.

Fotografierna är otäcka och på något sätt vackra också, vilket gör det ännu otäckare när man känner till bakgrunden.

– Jag har tänkt mycket på blandningen av det estetiska och det ohyggliga, den balansen, det är en fin linje, säger Tina Enghoff. Det är möjligt att de är vackra, men det är en kvinna som blivit slagen och blir utvisad, så det är inte kommersiella bilder som blir sålda som utsmyckning.

Tina Enghoff återkommer ofta till vikten av att konsten ska berätta något.

– Förut var jag mer poetisk, jag har blivit mindre och mindre poetisk med åren och mer politisk. Jag har blivit lite mer radikal på äldre dar. Jag har inte arbetat politiskt men jag har alltid haft ett starkt socialt engagemang. Och när man blir äldre tror jag att man känner att man inte har tid med bullshit.

Enghoff understryker att hennes utställning inte bara handlar om kvinnor och våld, utan det övergripande är vad som händer i Danmark i dag, och i Europa.

– Danmark ligger i fronten när det gäller invandrarfientlighet, men det sker överallt. Jag menar verkligen att invandrarfrågan i Europa, hur vi ska hantera det här, är en av de viktigaste frågorna för oss i dag.