I en kartong ligger morfars stiliga hatt. Att gå ut med den är lika otänkbart som att vädra hans åsikter från 1940-talet. Ändå var det inget konstigt med morfar. För sin tid klädde han sig varken med avvikande kläder eller åsikter.

Då skulle en man ha hatt när han gick på stan. Då var det normalt att tycka att tvångssteriliseringar var okej. Då var det självklart att aborter var djupt omoraliska. Nu ska man inte ha hatt. Nu är det normalt med aborter medan minnet av tvångssteriliseringar skapar skamkänslor.

Så här sjuttio år senare är det rätt uppenbart att det inte var Morfar som valde sina tankar utan tankarna som kom till honom. Lika lite valde morfar själv den hatt alla andra råkade ha på fyrtiotalet, utan han tog den hatt man visade honom.

Nu tycker kanske många att fyrtiotalet var konformismens tid, men är vi så mycket friare i dag? Jag skulle kunna sätta på mig mina gamla åttiotalskläder om jag bara ville, hör jag mig säga. Men varför vill jag då inte? Hur kommer det sig att det som en gång var snyggt nu anses gräsligt?

Hur gick vi över från att vara ett samhälle som var besatt av ras (1930–40-tal), jämlikhet (1960–70-tal) till att (1990–2000-tal) sätta valfrihet högst? Och hur kommer det sig att etnicitet och religion plötsligt nu igen blivit en politisk realitet?

Vi vill gärna tro att våra föreställningar formas över tiden genom att argument vägs och granskas. Både nationalekonomi och våra idéer om demokrati utgår ifrån att människor fattar beslut på rationella grunder. Men det förklarar inte hur en humbug vetenskap som rasbiologi först kunde bli så allmänt accepterad för att sedan plötsligt försvinna. Och dagens nyliberala politik har inte mer vetenskapligt stöd än rasbiologin.

Känslan av att veta uppmuntrar oss att fullfölja tankegångar, men de behöver inte vara korrekta eller ens rimliga för att värma. Frågan är om vi skulle acceptera bevis för att fri rationella val inte existerar?