I dag lever var femte indier i områden där gerillaarmén för en väpnad kamp mot myndigheterna. Striderna beskrivs ibland i indiska tidningar som hårdare än i Afghanistan och Irak. I västvärlden rapporteras det däremot nästan inget om upproret i världens största demokrati. Maoisterna har sitt främsta stöd bland landets kastlösa (daliterna) och ursprungsbefolkningen (adivasierna) som utgör en fjärdedel av landets befolkning. Besöket skedde i största hemlighet då Indiens regering betraktar gerillaarmén som en terroristorganisation. Kontakter med gerillan kan ge tio års fängelse.

Det här olagliga äventyret har nu blivit en bok. Röd stjärna över Indien är en blandning av reseberättelse, memoar och essäsamling med stänk av agentroman. Här skriver Jan Myrdal om hur han – 83 år gammal, korpulent och med artrit i knäna – under sexton dagars marscherande tar sig till och mellan gerillans olika baser i Dandakaranyas djungel. Färden börjar på motorcykel och fortsätter till fots. Eskorterad av en mindre grupp gerillasoldater vandrar Myrdal över djupa raviner, allt längre in i den djungel som enligt hinduismen är demonen Dandaks hem. De svåraste passagerna bär fyra unga soldater författaren på en bambubår.

Myrdal sover på en presenning, under ett plastskynke som skydd mot insekter. Väl framme tas han emot av generalsekreteraren i Indiens kommunistiska parti (maoisterna) och andra ledande upprorsmän.

Resan till Indien, vandringen i djungeln och mötet med gerillan fungerar som Prousts madeleinekaka och får Myrdal att minnas tidigare resor och möten med allt från halvnakna bönder till Nehru och Mao – och inte minst en ofantlig massa böcker han läst de senaste sjuttio åren.

Räknat i ord sker större delen av resan i minnet. Närvarokänslan är också mer påtaglig i scenerna från förr. Stilen är den myrdalska, och likt vandringen i djungeln full av stickspår, omvägar och oväntade associationskedjor där författarens egen kropp, den allt skröpligare, fungerar som ett litterärt ankare.

Röd stjärna... hör inte till Myrdals bättre böcker, men inte heller till de sämre. Kanske är dess största brist att den främst vänder sig till dem som redan är övertygade om rättfärdigheten i gerillans kamp. Boken är ursprungligen skriven på engelska för att nå vänstern i Indien och Europa.

Jan Myrdal diskuterar gerillans strategi, maoistisk teori och kolonialismens historia. Runt lägerelden förklarar generalsekreteraren för Indiens kommunistiska parti hur ledningen ser på samtiden. Ibland blixtrar det till men jag kan inte låta bli att tänka på vilken bok det hade kunnat bli om även de outbildade gerillasoldater som bar Myrdal på bambubåren hade fått komma mer till tals.