I första Moseboken lovar Gud Abraham att inte förstöra Sodom och Gomorra om han kan hitta tio rättfärdiga män. Men Abraham misslyckas. Gud utplånar de bägge städerna. Ändå har Abraham förhandlat ner antalet rättfärdiga som han behöver hitta för att städerna ska skonas.

Gud ser främlingsfientlighet som en synd. De intoleranta förtjänar ingen tolerans; inte heller sodomiterna. Gud har också en klar uppfattning om incest: det är inget fel att skaffa barn med nära släktingar. Abraham – Guds favorit – är till exempel gift med sin halvsyster Sara.

För sekulära läsare av bibeln belyser berättelsen om Sodom och Gomorra det problematiska med att acceptera Guds syn på vad som är rätt och fel. I dag har humanismen – en livsåskådning som menar att människan ska utforma sin egen moral, och sin egen mening med livet – ersatt Guds bud. Men har den här utvecklingen alltid varit till det bättre?

I det medeltida Europa föddes man in i en roll. Man kunde vara adlig, bonde, jude och så vidare. Det var inte rättvist och de olika grupperna älskade knappast varandra. Föreställningen att Gud tilldelat alla olika roller i samhället var dock stark.

Men när de demokratiska idéerna bredde ut sig minskade först acceptansen för de andra. Under franska revolutionen, startskottet för demokratin i Europa, giljotinerade man folk som inte var som folk. En del revolutionärer ville gå ännu längre. Gracchus Babeuf ansåg att jämlikhet var så viktigt att han ville giljotinera alla vars intelligens låg över eller under genomsnittet.

Många av de värsta övergreppen i människans historia har genomförts av stater som gjort religion till en privatfråga. Det var inte Ottomanska riket som genomförde folkmordet på armenierna, utan det sekulära Turkiet.

Och är inte nazismen en humanism? Det menade i alla fall den tyske filosofen Martin Heidegger. Att de flesta tänker på nazismen som en antihumanism beror på att den som bekant rangordnade och ratade vissa människor. Men det är tydligt att människan (den ariska människan) står i centrum i den nazistiska ideologin, och dess etik grundar sig inte på några gudomliga påbud.

Nazismen är inte humanismens enda skugga. Det var den nazistiska diktaturen som utförde folkmorden på judar och romer, men den moderna rasismen är ett barn av demokratins genombrott.

De franska, brittiska och belgiska kolonialväldena i Afrika skapades i hög grad efter det att man slagit in mot parlamentarism, demokrati och liberalism. Man frestas att fråga sig vilket som varit värst: liberalism eller demokrati?

Men idéer måste naturligtvis värderas på egna meriter, oberoende av hur de sedan praktiseras. Idén om demokrati föddes i antikens grekiska stadsstater där slaveriet var utbrett. Ingen dömer i dag ut demokratin som idé för att idén kom till i ett slavsamhälle. Den kommunistiska idén om jämlikhet är bara dålig om jämlikhet är dåligt. Nazismens rastankar hade inte varit sannare eller mer sympatiska om nazisterna hade avstått från att bygga koncentrationsläger och gaskammare.

Det är lätt att göra ont med goda idéer, men svårt att göra gott med onda. Rötterna till extremism finns ofta i de humanistiska värden vi håller högst. Anhängarna av västmakternas krig i Libyen ser en militär insats i humanismen namn, medan kritiker liknar det vid humanitär imperialism.

Också terrorismen, den till synes mest irrationella, nyckfulla och grymma formen av samtidsvåld, förutsätter en demokratisk världsbild: terroristerna tror att rädslan som de skapar ska tvinga regeringen att tillmötesgå deras krav. Precis som nazismen kan sägas vara en perverterad form av humanism bygger terrorismen på en perversion av demokratiska ideal.

Terrorismen existerar därför att terroristerna tror på demokratin i det land de angriper. Det går knappast att föreställa sig en 11 september-liknande attack mot Stalins Sovjet.

Även dagens svenska intolerans hämtar näring och inspiration från humanistiska värden. Hur behandlar invandrarmän ”sina kvinnor”? Finns det invandrargrupper som begår mer brott än de vars bägge föräldrar är svenska? Är inte de arbetslösa bara lata? Och hur vet vi att de sjuka inte bara låtsas?

De mest marginaliserade i samhället beskylls för att vara odemokratiska, orättvisa och agera oetiskt. Besattheten av skillnader – verkliga som påhittade – hör till demokratin.