Ändå dör allt fler svenskar till följd av narkotikamissbruk. De narkotikarelaterade dödsfallen har nästan fördubblats sedan mitten av nittiotalet. 2007 tog narkotikan 350 liv.

Siffrorna är hämtade från antologin Narkotika: om problem och politik (red. Börje Olsson, Norstedt Juridik), där några av Sveriges mest erfarna forskare ifrågasätter det mesta inom svensk narkotikapolitik.

Att få svenskar testar narkotika är till exempel inget att slå sig för bröstet för, menar forskarna. Inga data tyder på att det finns ett samband mellan hur många som provar narkotika och utvecklingen av tungt narkotikamissbruk.

Det finns visserligen inget objektivt eller enkelt sätt att avgöra hur stort ett samhällsproblem är, påpekar professor Börje Olsson. Narkotikan som samhällsproblem tycks mer grundat i vem som använder den än att den är farlig i sig. På sextiotalet formades samhällets respons på problemet av kopplingen (verklig eller inbillad) mellan kriminella och narkotika.

Det finns senare exempel på hur en moralisk panik kan ersätta fakta i samhällsdebatten. På nittiotalet fick partydrogen ecstasy enorm uppmärksamhet. Trots att drogen inte är beroendeframkallande och bara orsakat ett par dödsfall framställdes den som ett av de stora samtidsproblemen. Någon liknande panik har aldrig alkoholen väckt, trots att runt 2000 svenskar i arbetsför ålder super ihjäl sig varje år.

I dag är den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ungefär dubbelt så hög som genomsnittet för EU-länderna. Detta beror naturligtvis mer på hur Sverige reagerat på drogerna än på hur drogerna reagerar på svenskar. Bakgrunden är det svenska beslutet från 1988 att även kriminalisera eget användande.

Det innebär till exempel att fängelsestraff har kunnat utdömas för innehav av små mängder narkotika och att narkomaner därmed kan dra sig för att söka vård. Den svenska drogpolitiken har haft marginell effekt på användandet men påtagliga effekter på brukarnas, och missbrukarnas, sjuklighet, dödlighet, marginalisering och kriminalitet.

”Den svenska stresspolitiken mot narkotikaanvändare och narkotikamissbrukare är ur moralisk synpunkt inte ett spår rättfärdig. Det är därför också ovärdigt att stödja den”, sammanfattar juris doktor Per Ole Träskmark.

Bland riksdagspartierna tycks det istället råda konsensus om att den svenska narkotikapolitiken är en framgångssaga. Trots att dödligheten är dubbelt så hög som snittet för EU-länderna visar man inga tecken på omprövning.