I Sverige har antalet missbrukare som dör ökat trots, eller snarare på grund av, den politiska idén om ett narkotikafritt samhälle. 2010 uppgick antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige till 421 personer. 150 fler än vad som dog i trafiken. Många helt i onödan, till följd av den svenska nolltoleranspolitiken. En politik som går ut på att straffa istället för att hjälpa. Där den som blir lagförd för innehav av narkotika riskerar att skrivas ut från sin behandling, bli av med sitt bidrag från socialen, vräkas från sin bostad, nekas rena sprutor, metadon och subutex, slängas i fängelse och så vidare. Allt för att skrämma folk från droger och visa upp vilken misär det kan leda till.

2001 avkriminaliserade Portugal i praktiken bruk och innehav av narkotika för eget bruk. Missbrukare började ses som patienter istället för brottslingar. Fyra år senare var Portugal det land i EU som hade lägst antal sjuka kopplat till cannabisanvändning, och antalet dödsfall kopplat till heroinmissbruk minskade. Liknande resultat har även setts i Schweiz och Holland.

Cannabis har till skillnad från heroin och andra tyngre droger liten beroendeframkallande effekt, svagare än både alkohol och tobak. Men genom stigmatisering, jakt på och straff av dem som använder cannabis drivs många i Sverige in i tyngre droger och går från bruk till missbruk.

Samtidigt ropas det i Sverige på än hårdare tag mot narkotikan, med de ökade dödstalen som argument. Det har sedan 80-talet då bruk av droger kriminaliserades och den nuvarande politiken infördes, inneburit hårdare tag mot brukarna – utan att skadorna minskat. I dag är antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige, som är unik med sin straffpolitik, dubbelt så många som genomsnittet i EU. Och vi har fler tunga narkomaner än länder med en liberal politik som till exempel Tyskland och Holland. Detta trots att det i Sverige är färre som provar droger än i de flesta andra EU-länder.

Svensk narkotikapolitik har alltså lyckats med att hålla ner antalet som provar droger, men misslyckats totalt när det gäller att minska skadorna från droger. Men eftersom det i svensk politik råder konsensus runt att bruk av droger är detsamma som missbruk, framställs detta ändå som en framgångsrik väg. Och en väg som snarare borde stärkas än omprövas när antalet dödsfall ökar.

Med all den kunskap och internationella forskning som finns på detta område blir frågan om det är viktigast att hålla nere antalet som provar droger, eller om det är viktigare att hålla nere antalet som fastnar i missbruk, skadas och dör av narkotika. Är det viktigast att skicka symboliska politiska signaler, eller är det att minska skadorna till följd av narkotikabruk?

Allt fler latinamerikanska länders ledare, liksom Kofi Annan, Richard Branson, Thorvald Stoltenberg med flera, ifrågasätter nu kriget mot droger. Flera europeiska länders erfarenhet visar att det finns betydligt bättre vägar att gå än den orealistiska narkotikafria vägen, om man verkligen vill minimera narkotikans skador. Frågan är när svenska politiker tar in all den forskning som finns på området, och börjar föra en human drogpolitik baserad på skademinskning istället för på straff.